Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om hur jag börjar känna att det är dags att ta sig tillbaka till vardagslivet igen. I förrgår var jag på återbesök hos kirurgen och hon sa att det var okej att jag började lyfta saker. Igår klippte jag en ny frisyr (nån slags bob med lugg, inspirerad av min lindy och tjugotalsinspirerade vän A). Att klippa ny frisyr är väl en kvinnlig standardåtgärd för att markera att en ny era börjar. Sedan cyklade jag i den vackra höstsolen längs ån och genom Geijersdalen och hämtade för första gången min son själv från dagis, lycklig lyfte jag upp honom, satte honom på cykeln och trampade iväg. På vägen hem spanade vi in män i självlysande kläder som stod och jobbade mitt i ån. Jag förklarade för Vilhelm att de höll på med ännu en asptrappa och ha tittade intresserat.

Idag var jag redo för en första liten tur till jobbet, när jag märkte att armen inte kändes som vanligt. Klockan satt plötsligt åt. Det slutade med en heldag på Ackis: läkarbesök, nålsättning, röntgen, lunch, ultraljud, läkarbesök igen och apoteksbesök. Jag hade fått en blodpropp och nu får jag ta Fragminsprutor varje dag. Jag var lite nervös för att lära mig, men nålen var sylvass och det gick lättare än jag trodde.

Men nu är jag trött. Comebacken får vänta lite till.

 

Cissi

8 november 2007 20:15

Man tror att man kan leva ett vanligt normalt vardagsliv. Men är det inte något med cancern som spökar är det något annat. Själv har jag fått diskbråck som trycker på en nerv till höger foten som gör att jag inte kan styra den. Därför kan jag inte köra bil och har därför fått färdtjänst 35 år gammal.
Hälsningar Cissi

http://www.tiltens.blogg.se

 

Lotta

9 november 2007 08:29

OOoo lilla vän.. hoppas verkligen turen snart vänder för er!! Varför nu detta mitt ialltihopa!?? Ibland är livet saaaa orättsvist. Men du är stark, tigermamma :-) Skickar en miljon styrkekramar och trevlig helg!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Storebror Vilhelm leker med Duplo i sitt rum. En morotskaka står i ugnen. Lillebror sover under ett fårskinn på uteplatsen.   Två år har gått sedan beskedet att jag hade en tumör stor som en hand i magen. Och nu är jag är mammaledig igen. Lil...

  Jag har inte - fortfarande inte - cancer mer!   Efter jag hade fått beskedet hos den allvarlige kirurgen gick jag upp på röntgenavdelningen för att leta efter ett halsband jag glömde där när jag gjorde lungröntgen för två veckor sedan. (En gång lä...

Idag har jag varit på Spec-MVC, allt är bra med bebisen och miljön runt den. Jag behöver inte gå där mer förrän i juni, jag är en ganska normal gravid kvinna helt enkelt. Tarmarna och livmodern var tydligen två "helt olika saker" enligt doktor Karin....

På semester i Essaouira, Marocko, februari  2009.   Det har gått lång tid sedan jag skrev mina senaste inlägg. Jag har tänkt att jag ska blogga, men jag har plötsligt inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Men jag ska fortsätta. Bloggar man p...

  Under de senaste två och ett halvt åren har jag delvis blivit försörjd av samhället. Först var jag mammaledig i ungefär femton månader. Min mammaledighet var helt underbar - en otroligt lycklig tid i mitt liv. Den började med en okomplicerad gravid...