Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om hur jag börjar känna att det är dags att ta sig tillbaka till vardagslivet igen. I förrgår var jag på återbesök hos kirurgen och hon sa att det var okej att jag började lyfta saker. Igår klippte jag en ny frisyr (nån slags bob med lugg, inspirerad av min lindy och tjugotalsinspirerade vän A). Att klippa ny frisyr är väl en kvinnlig standardåtgärd för att markera att en ny era börjar. Sedan cyklade jag i den vackra höstsolen längs ån och genom Geijersdalen och hämtade för första gången min son själv från dagis, lycklig lyfte jag upp honom, satte honom på cykeln och trampade iväg. På vägen hem spanade vi in män i självlysande kläder som stod och jobbade mitt i ån. Jag förklarade för Vilhelm att de höll på med ännu en asptrappa och ha tittade intresserat.

Idag var jag redo för en första liten tur till jobbet, när jag märkte att armen inte kändes som vanligt. Klockan satt plötsligt åt. Det slutade med en heldag på Ackis: läkarbesök, nålsättning, röntgen, lunch, ultraljud, läkarbesök igen och apoteksbesök. Jag hade fått en blodpropp och nu får jag ta Fragminsprutor varje dag. Jag var lite nervös för att lära mig, men nålen var sylvass och det gick lättare än jag trodde.

Men nu är jag trött. Comebacken får vänta lite till.