Det går allt längre mellan inläggen. Livet börjar bli som förut. Det kan gå timmar utan att jag tänker på cancer. Cancer börjar kännas overkligt. Men jag är förvånad. För några månader sedan, när jag var mitt uppe i det, så trodde jag att cancern för alltid hade ändrat mig. Jag trodde att jag aldrig mer skulle irritera mig över småsaker eller oroa mig över ovästentliga saker. Att ha cancer var lite som att gå på en drog - i stormens öga är det helt lugnt, liksom. Alla färger blev starkare och alla upplevelser väldigt stora. Klyschan säger att efter cancern så ändrar man sin syn på livet. 

Men snabbare än jag anat börjar jag fungera ungefär som förut.