Nina Björks debattinlägg i DN som startade en efterlängtad debatt om lyxkonsumtion:  Vårt hem börjar bli ganska trasigt. Golvlampan har revor i skärmen. Soffbordet står på rangliga ben och matsalsstolarna är udda. Därför har jag skrivit en lista: "Att köpa när vi får pengar."

I dag rev jag den listan. Jag har ändrat mig. Jag ser inte längre allt trasigt och smutsigt och lånat i den privata bristens ljus. Jag ser det som en politisk motståndshandling. En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi. Jag ska bli den människan.

Haha, Kirchsteiger! Jag bygger inte om vårt kök. Jag skaffar inte mosaik i badrummet. Jag installerar inte dimmerljus i taket. Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd. Mot inredningsprogrammen på tv, mot söndagsbilagorna, mot hemma hos-reportagen. Mot mister Överideologi, som med vän röst säger: Det du har duger inte. Jag säger: Det gör det visst. Det duger finfint.

För ett år sedan startade en ny svensk tidskrift som heter Family Living. "En ny drömtidning", skrev chefredaktören i sin första krönika. En sådan behövdes nämligen, berättade hon och delgav själv frikostigt sina drömmar: ett nytt kök, ett större kylskåp, ett hotellstylat sovrum. I varje nummer får olika människor frågan vad de drömmer om. Och som de drömmer! Det är rostfria detaljer som matchar nymålade skåp, det är inbyggd belysning som ger exklusiva intryck, det är kök som är så mycket mer än matlagning, det är överkast och slipade golvplankor och dressingrooms och ismaskiner.

Jag säger: Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord.

Litteraturvetaren Terry Eagleton har definierat ideologi som "de sätt att uppfatta, värdera, känna och tro som har något slags relation till bevarandet och upprätthållandet av social makt". Ideologi är alltså inte vad någon politiker säger åt oss att tro på; ideologi är vad någon makthavare får oss att känna. Ideologi är det som kolonialiserar själva vår subjektivitet.

Family Living är ett av många uttryck för denna makt. Deras uppgift är att få mig att begära vad jag inte behöver. Deras uppgift är att få mig att drömma deras skitdrömmar. Deras uppgift är att säga att ingenting får vara gammalt, smutsigt, trasigt. Det vill säga att ingenting får vara sant. Allt som är sant måste städas bort, bytas ut.

Men inte jag. Jag tänker inte vara med. Jag tänker inte byta ut mig.

Är det något jag inte vill, denna alliansens första vår, så är det att se fräsch ut. Den aversion jag alltid har hyst mot fräscha män sprider sig. Jag vill inte ha fräscha randiga tröjor från Polarn & Pyret. Jag vill inte vara en fräsch mamma åt fräscha barn; inte en fräsch hustru åt en deodorantdoftande make. Jag vill vara trasig, svart och söndrig.

Så nu har jag bildat allians med min penningbrist. Den är så välkommen. Jag och allt mitt går sönder. Och jag bara omfamnar det. Jag bara kallar det politik. För det är det.

Men visst, om det skulle vara en politik som alla ägnade sig åt skulle vår ekonomi falla samman. Vi har inte råd med att vi går omkring och är materiellt nöjda. Ty ingen konsumtion av de onödigheter som mister Överideologi har fått oss att begära leder till ingen tillväxt som leder till ingen glädje på börsen som leder till ingen pension som leder till DÅLIGT FÖR SVERIGE.

Vi har byggt ett samhälle där vi måste vara missnöjda med gamla köksbord och ärvda kusinkläder till barnen. Vi har byggt ett samhälle där vi måste drömma om isskåp och dressingrooms. Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Det är bara att inse. Jorden har redan insett det. Den reagerar med värme. Hur vi reagerar på den värmen avgör framtiden. Det låter stort och dramatiskt. För att det är stort och dramatiskt. Nu står vi här. Och jag köper i alla fall inte en fondtapet.

Från dn.se:

Fråga: Jag älskar att bjuda nära och kära på god mat och diverse festligheter. Det är mig en sann glädje att servera saker som jag tycker om, från vällagad pasta till hummer och champagne - särskilt till mina barn och andra som kanske inte får chansen att prova många olika smaker om inte jag serverar dem. Men jag hör ibland i bekantskapskretsen att jag bjuder för överdådigt, att det är skrytsamt och att det får andra att tro att de inte kan bjuda mig med mindre än att det ska vara på ett visst sätt. Finns det någon anledning att ta åt mig av deras klander?

Svar: Nej. Människor lägger sina pengar på helt olika saker. Somliga satsar på en fin bil, andra på dyra kläder - och en del på god och dyr mat. Du väljer själv, precis som andra väljer efter sin smak!

Som värdperson/inbjudare behöver man inte behöver bry sig om att somliga gäster tror att de måste bjuda minst lika "fint" som de har bjudits. Man ska inte delta i en tävling uppåt, men inte heller nedåt enligt mönstret "X bjuder inte på så god eller dyr mat, då kan jag inte bjuda X på bättre mat än vad X bjuder mig på". Hur skulle det i så fall sluta?

Men du kan ju påpeka i lätt ton nästa gång du bjuder på hummer och champagne att det här är din hobby, det som du vill ösa ut pengar på för din egen glädjes skull. Du ska alltså försöka lätta på bördorna som dina oroliga gäster tar på sig på grund av att du är mer road än de av god, fin mat. Och den lättnaden kan du ge genom att framhålla att det handlar om din egen glädje att få lov att bjuda så lyxigt. Magdalena Ribbing

Utan inbördes ordning:

1. Svindyra krämer - kan eventuellt kännas lyxiga i affären, men krämer härsknar snabbt och blir dammiga och ofräscha. Mirakel finns inte, men bakterier.
2. Svindyra underkläder - antagligen inte bekvämare och waste of money när de fläckats ner av diverse kroppsvätskor eller nopprat sig.
3. Många plastikoperationer - därför att det inte är glamoröst att ha ont och att ha ärr i en grådaskig byhåla när man kan sitta vid beachen i Thailand och sola sina små bröst istället.
4. Fritidsresors jordenruntresa. Här måste jag be lite om ursäkt att jag uttalar mig - jag har ju inte varit med. Men jag misstänker starkt att det inte är min grej att bo i ett flygplan med massa andra svenskar och hysteriskt åka runt jorden utan att egentligen se någonting.

Många vardagsvaror har riktigt snygga förpackningar. Jag tycker om (utan inbördes ordning!):

1. Kikkomans sojasås
2. Fazers ögonkakao
3. Illys kaffe i burk (fyll på med annat kaffe om du vill)
4. Perstorps Faluättika
5. Produkter (mjöl m.m.) från Saltå kvarn
6. Rengöringsprodukter från Herdins, typ Häxans silverputs
7. Herdins Verda Spraystärk med antistateffekt
8. Hanson och Möhrings Diskmaskinsalt
9. Plasttub med wasabi (kommer inte ihåg märket)
10. Lucullus chilipasta
11. Marabous bakpulver

Ovanstående varor finns hos på en vanlig ICA. Annars kan man ju köpa med sig någon snygg användbar vardagssouvenir om man befinner sig i ett exotiskt land. Eller traska till någon orientalisk affär.

Pris: Bonus, varan ska ju ändå köpas. Men jag har faktiskt köpt Verda Spraystärk mest för utseendet...*erkänner*

Nu har jag skrivit på den här bloggen ett tag och det är dags att fundera på vad lyx egentligen är. I teorilektion 1 går vi igenom fem olika typer av prestigesökande individer:

Vebleneffekten: Värdet av att lyxen syns utåt. Den veblenska konsumenten köper lyxvaror för att imponera på andra. Han konsumerar hellre en lyxig bil än en lyxig olivolja (som mest syns i hemmet). Ju högre pris, desto bättre.

Snobbeffekten: Värdet av att vara unik. Snobbkonsumenten vill undvika varor som konsumeras av många andra. Han vill vara unik. När en vara först lanseras är han där, men när han når de breda lagren gör han sig av med varan.

Bandwagoneffekten: Socialt värde. Bandwagonkonsumenten är motsatt snobben. Här har priset inte så stor betydelse. Bandwagonkonsumenten vill förstärka sin image för att passa in i gruppen. Kanske konsumerar han en typ av varor på jobbet och en helt annan typ av varor privat.

Hedonismeffekten: Emotionellt värde. Hedonisten konsumerar för sina egna känslors skull, och för sitt eget självförverkligande. Vad andra tycker spelar mindre roll.

Perfektionismeffekten: Kvalitetsvärde. Perfektionisten sätter samman ett högt pris med hög kvalitet.

Den här bloggen riktar såklart in sig på hedonismkonsumtion. :) Fast troligtvis finns lite av alla typer hos oss alla.

Informationen kommer från "I en värld av lyx - konsumentundersökning om lyxkonsumtion", en 10p-uppsats vid Stockholms universitet. Tack till Jennie Kidd och Gunilla Birck.

Jag vill gärna skriva om boken "I trygghetsnarkomanernas land" av överläkaren i psykiatri David Eberhard. Men vad gör boken i en blogg om lyx? Jag funderar. Men hur lyxigt blir egentligen livet om man knarkar trygghet och hela tiden är orolig?

Jag har spanat lite i bloggvärlden vad folk tycker om Eberhard, och han väcker reaktioner. Antingen är det "David Eberhard är min man!" eller så är det ett uppgivet "Inte konstigt att psykvården fungerar så dåligt när David jobbar där..." Vad handlar då boken om?

Eberhard anser att vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror i praktiken gör oss allt räddare och snart helt livsoförmögna. Vi kan inte kontrollera allt, och måste lära oss leva med det. Vi gör inskränkningar i våra liv för att söka minska risker som är så små så att de är helt försumbara. Vi kan inte bedöma proportionerna i olika typer av faror, vilket i sig är farligt. Våra myndigheter får sig en rejäl smäll, som uppmuntrar till det här beteendet. När mindre katastrofer inträffar, så klarar vi inte av det. Vi söker psykologhjälp för att flickvännen eller pojkvännen gjort slut, vilket gör att de som skulle behövt vården inte kan få den.

Jag ler när Eberhard beskriver hur han ringer till några babyaffärer och frågar om han kan använda en tio år gammal bilbarnstol till sitt barn. När stolen som kom tvåa i Vi föräldrars bäst i test är lite halvfarlig är det ungefär samma sak att lägga sitt spädbarn på motorhuven som att plocka fram en stol med 90-talsteknik till det dyrbaraste man har. Då ryser man när man tänker på att man själv föddes på 70-talet, tänk att man överlevde...

Boken upprepar sig gång på gång, men jag tycker den är tänkvärd. Det handlar inte om att ta onödiga risker, det handlar om att tänka själv så att man inte missar det som verkligen är farligt och själva livet bara för att man sitter där och knarkar trygghet.

Pris: 37 kr (pocket)