Och så har jag gjort den sista behandlingen. Jag gick snabbt runt och sa det obligatoriska "Nu går jag, hoppas jag aldrig kommer tillbaka". Började gråta. Av lättnad. Av lite osäkerhet, kanske.

Jag har fått provsvar på hormonproverna. Jag jämförde snabbt mina värden med klimakterievärdena. Det såg bra ut, som vanligt. Jag är inte i klimakteriet. Jag har inte cancer. Jag har sluppit ut med lite känselbortfall i fötterna och fingrarna. För de flesta försvinner det, även om det kan ta lite tid.

Nu har det gått en vecka och jag är i mitt sista nadir och känner mig lite ruggig och har lätt ont i halsen. Ville är också snorig och lite hostig så vi stannade hemma. Ville fick följa med mig till Försäkringskassan. De vill träffa alla som är sjukskrivna en längre period.

Jag vill försöka ta hand om mig lite: fortsätta yoga, gå och träna, gå på massage, kolla mina tänder och så vidare. Bad därför onken om att få vara sjukskriven en dag i veckan i några månader. Hos Försäkringskassan var jag tvungen att motivera varför. Jag vet ju vad jag borde säga: "Mitt jobb är stressigt och psykiskt påfrestande, jag är deprimerad" eller nåt i den stilen. Men jag sa "Nä, mitt jobb är anpassningsbart och inte tungt, jag arbetar på kontor" och "Nä, jag tycker jag mår ganska bra, men jag vill gärna fortsätta att må bra i många år till och då tror jag att det skulle vara bra om jag fick lite dagtid utan Vilhelm för att ta hand om mig efter den här upplevelsen". Jag märkte att mitt svar inte passade in på blanketten. Försäkringskassan ska ta hand om sjuka, trötta personer. Inte om färdigbehandlade personer som mår rätt bra och inte vill må dåligt i framtiden heller.

Jag vet inte vad som är rätt och fel, egentligen. Men i veckan hade vi ett "nordiskt möte" på jobbet och det känns himla bra att börja vara back in business.

 

M

16 april 2008 19:11

Hej! Ja, dags att fira om man får utrycka sig så i sammanhanget. Vad säjs om en däjt i sthlm i helgen? med familj eller utan. Jag är där då i alla fall!/Kramar ifrån Smålandsmaria

 

Madde

17 april 2008 12:28

Hej! Har suttit och läst igenom din blogg nu, du är stark! Jag har också cancer, och ser fram emot att läsa mer i din blogg. Kika gärna in på min också om du vill. Hoppas du får en bra dag!

http://jagefrisk.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Storebror Vilhelm leker med Duplo i sitt rum. En morotskaka står i ugnen. Lillebror sover under ett fårskinn på uteplatsen.   Två år har gått sedan beskedet att jag hade en tumör stor som en hand i magen. Och nu är jag är mammaledig igen. Lil...

  Jag har inte - fortfarande inte - cancer mer!   Efter jag hade fått beskedet hos den allvarlige kirurgen gick jag upp på röntgenavdelningen för att leta efter ett halsband jag glömde där när jag gjorde lungröntgen för två veckor sedan. (En gång lä...

Idag har jag varit på Spec-MVC, allt är bra med bebisen och miljön runt den. Jag behöver inte gå där mer förrän i juni, jag är en ganska normal gravid kvinna helt enkelt. Tarmarna och livmodern var tydligen två "helt olika saker" enligt doktor Karin....

På semester i Essaouira, Marocko, februari  2009.   Det har gått lång tid sedan jag skrev mina senaste inlägg. Jag har tänkt att jag ska blogga, men jag har plötsligt inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Men jag ska fortsätta. Bloggar man p...

  Under de senaste två och ett halvt åren har jag delvis blivit försörjd av samhället. Först var jag mammaledig i ungefär femton månader. Min mammaledighet var helt underbar - en otroligt lycklig tid i mitt liv. Den började med en okomplicerad gravid...