Vi har varit hos onkologen. Alla som är där har/ har haft cancer, vilket känns ganska skönt. Jag är inte sjukast. En onkolog säger inte "Det är ingen avundsvärd situation ni har hamnat i" eller liknande. Han har sett en del.

Jag ska behandlas med cytostatika i ett halvår, 5-fluorouracil och oxiplatin. Det ska ges varannan vecka, varje behandlingsomgång behöver man komma in två dagar. Jag kan bli trött, illamående, få blåsor och sår i munnen, få ökad känslighet för infektioner, få diarré, få visst håravfall, få domningar och stickningar i händer och fötter... Eller så kan jag må ganska bra. Jag hoppas på det senare. En tjej jag mailar med som genomgått det här skrev att hon tyckte det hade gått bra, "men det var inte precis Alvedon". Det känns bra att höra.

Vi ställdes för den absurda situationen att avgöra om vi vill skjuta upp behandlingen, som annars börjar om 1-2 veckor, för att plocka ut ägg ur mig för infrysning. Jag har undersökts och en sådan utplockning skulle ta minst fem veckor, det finns inga garantier. (Det finns det tydligen aldrig i det här som kallas att leva, börjar jag märka...). Det är inte heller alls säkert att cytostatikan kommer att påverka. Erfarenhete0n är nog högst begränsad eftersom eloxatin är godkänt för just tjocktarmscancer, där medelåldern är 70.

Vi känner som så att vi får ta ett problem i taget, och inte bli giriga. Vi har ju en liten tigerunge som är det viktigaste just nu. När man säljer en lägenhet kan man ropa efter mer, då dealar man med pengar, men i ett sånt här läge så vill man inte behöva ångra sig. Det känns faktiskt ganska lätt.

Känner mig piggare än vanligt eftersom jag fått på mig ett par snygga jeans som passar. Att ha för stora kläder är deprimerande om man har gått ner i vikt på grund av en sjukdom. I passande kläder känner jag mig ju smal, men inte sjuk på samma sätt. Tack för jeanslånet, P. Sitter finfint.

 

Sara

6 oktober 2007 07:29

Hej Maria!
Gud vad skönt med lymfnodsbeskedet ändå! Jag har suttit här i Skåne och hållit tummarna. Ok, efterbehandlingen är väl inte rosor och violer bara, men vilken skillnad att veta läget... Vilken stark tigermamma du är!
Kram/Sara

 

Mariann

7 oktober 2007 15:32

hej maria,
du känner inte mig men jag brukar läsa din sida.
Jag har oxå startat en..
kom och hälsa på..
Flamsig

http://flamsig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Storebror Vilhelm leker med Duplo i sitt rum. En morotskaka står i ugnen. Lillebror sover under ett fårskinn på uteplatsen.   Två år har gått sedan beskedet att jag hade en tumör stor som en hand i magen. Och nu är jag är mammaledig igen. Lil...

  Jag har inte - fortfarande inte - cancer mer!   Efter jag hade fått beskedet hos den allvarlige kirurgen gick jag upp på röntgenavdelningen för att leta efter ett halsband jag glömde där när jag gjorde lungröntgen för två veckor sedan. (En gång lä...

Idag har jag varit på Spec-MVC, allt är bra med bebisen och miljön runt den. Jag behöver inte gå där mer förrän i juni, jag är en ganska normal gravid kvinna helt enkelt. Tarmarna och livmodern var tydligen två "helt olika saker" enligt doktor Karin....

På semester i Essaouira, Marocko, februari  2009.   Det har gått lång tid sedan jag skrev mina senaste inlägg. Jag har tänkt att jag ska blogga, men jag har plötsligt inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Men jag ska fortsätta. Bloggar man p...

  Under de senaste två och ett halvt åren har jag delvis blivit försörjd av samhället. Först var jag mammaledig i ungefär femton månader. Min mammaledighet var helt underbar - en otroligt lycklig tid i mitt liv. Den började med en okomplicerad gravid...