Vi har varit hos onkologen. Alla som är där har/ har haft cancer, vilket känns ganska skönt. Jag är inte sjukast. En onkolog säger inte "Det är ingen avundsvärd situation ni har hamnat i" eller liknande. Han har sett en del.

Jag ska behandlas med cytostatika i ett halvår, 5-fluorouracil och oxiplatin. Det ska ges varannan vecka, varje behandlingsomgång behöver man komma in två dagar. Jag kan bli trött, illamående, få blåsor och sår i munnen, få ökad känslighet för infektioner, få diarré, få visst håravfall, få domningar och stickningar i händer och fötter... Eller så kan jag må ganska bra. Jag hoppas på det senare. En tjej jag mailar med som genomgått det här skrev att hon tyckte det hade gått bra, "men det var inte precis Alvedon". Det känns bra att höra.

Vi ställdes för den absurda situationen att avgöra om vi vill skjuta upp behandlingen, som annars börjar om 1-2 veckor, för att plocka ut ägg ur mig för infrysning. Jag har undersökts och en sådan utplockning skulle ta minst fem veckor, det finns inga garantier. (Det finns det tydligen aldrig i det här som kallas att leva, börjar jag märka...). Det är inte heller alls säkert att cytostatikan kommer att påverka. Erfarenhete0n är nog högst begränsad eftersom eloxatin är godkänt för just tjocktarmscancer, där medelåldern är 70.

Vi känner som så att vi får ta ett problem i taget, och inte bli giriga. Vi har ju en liten tigerunge som är det viktigaste just nu. När man säljer en lägenhet kan man ropa efter mer, då dealar man med pengar, men i ett sånt här läge så vill man inte behöva ångra sig. Det känns faktiskt ganska lätt.

Känner mig piggare än vanligt eftersom jag fått på mig ett par snygga jeans som passar. Att ha för stora kläder är deprimerande om man har gått ner i vikt på grund av en sjukdom. I passande kläder känner jag mig ju smal, men inte sjuk på samma sätt. Tack för jeanslånet, P. Sitter finfint.