På måndag ska jag operera in en port-a-kath (venport). På tisdag ska jag börja cellgiftsbehandlingen.

Min onkolog ringde (för att fråga om jag ville vara med i en studie angående oxiliplatin och fertilitet...) och han frågade:

-Ja, hur känns det inför nästa vecka? 

Jag blev helt ställd. Hur känns det egentligen inför nästa vecka? Hur ska man känna när man ska tillbringa ett halvår med att tillföra cellgifter till sin kropp för att bekämpa en sjukdom som man inte kan se och inte ha kontroll över, hur biverkningarna slår verkar vara ett helt oförutsägbart lotteri...

-Jag vet inte, jag kan inte svara. Men I ÖVRIGT känns det bra.

Jag blir fortfarande glad över saker som att köpa en ny, grymt skön vinterjacka och se min son heja på U21-landslaget i fotboll mot Irland. Min högst intelligenta tjocktarm uppför sig finfint och får som tack parmaskinka, goda ostar och lite vin. Jag funderar på om matsalsbord och lädersoffor och konstaterar att jag kommer orka fixa med lägenheten, vi flyttar om snart en vecka... Det har kännts som lite av en mardröm att flytta till en splitter ny lägenhet men inte orka piffa det minsta. Men jag orkar, jag mår mycket bättre än innan operationen.