Igår opererades port-a-kathen in, operationen gick som planerat. Det var trevlig stämning på venportsmottagningen, väldigt lugnt och ostressat, bara en operation i taget, ett litet hörn av det stora sjukhuset. Läkaren var ganska hårdhänt när han pressade in den lilla plastbiten i venen, han tryckte som han skulle dyrka upp en dörr, men jag bedövades väl.

Efter en macka med mjukost och marmelad gick jag ner till onkologen för min första cytokur. Jag tog trapporna, benen var darriga av lugnande och anspänningen inför att få cell-GIFTER.

Jag har jobbat flera somrar och ett halvår på apotek. Jag har ingen relation till cytostatika som att det är något som människor får. För mig har det varit något människor skyddar sig mot, något som späds bakom glasrutan inne i det speciella cytostatikarummet av receptarier i skyddsmundering. Något som gör att apoteksanställda gravida berättar för chefen samma dag som plusset. Nu skulle jag inte bara kontamineras litegrann. Jag skulle ha in innehållet i de varningsmärkta påsarna in i min kropp, intravenöst direkt in i mitt blod.

Först fick jag förebyggande mot illamående, sen vanlig glukos. Sköterskan gick ut ur rummet. Jag började känna diverse biverkningar jag läst om, hade lite svårt att andas. Sedan kom sköterskan in. Cyton var inte ens påkopplad än.

Nu har jag fått både dag 1 och 2:s doser och jag mår bra. Möjligtvis mår jag lite illa men det är omöjligt att säga vad som är psykiskt. Port-a-kathen ömmar en del men det är bättre idag än igår.

Ofta känns det som om jag wallraffar i cancervården. Wallraffar man ska man väl göra det ordentligt. Idag har jag anmält mig dels till en kosmetikaföretagssponsrad sminkkurs för kvinnor som behandlas för cancer, dels en yogakurs. Varför inte? Har jag gått på vanlig yoga och yoga för gravida, så. Man tar yogan dit man kommer.