Igår gjorde jag potatisgratäng med vitlök och lövbiff. Med massor av persilja över. Och kallt vitt vin. Det var så himla gott. När man haft taskig aptit och en tunga som reagerat på vin som om det vore sprit är det bara lycka. Vi kunde inte låta bli att skåla lite, hålla lite tal och sjunga lite sånger passande stora och små. På tisdag får jag flytta in i ett helt nytt kök med bänkyta och en induktionsspis.

Enligt en bok om hur cancerpatienter hanterar sin situation (på fackspråk "coping") som jag snabbt bläddrade i på biblioteket så finns det bl.a dessa tre förhållningssätt:

-"Fighting spirit"

-"Accepterande attityd"

-"Retrospektiv hållning"

Cancerpatienterna som skildras i veckotidningarna som dräller i sjukhusens väntrum framhålls ha "fighting spirit". De säger "-Jag sa till läkaren att jag helt enkelt inte har tid att dö just nu" och reser till Tyskland och hittar groddar.

Jag har inte lust att grodda några groddar. Jag orkar inte försöka sträva efter att ha kontroll över något som är totalt diffust. Jag jobbade med en tjej, lika gammal som mig och mammaledig, hon fick ett mycket sämre besked än mig. Felet var inte att hon saknade "fighting spirit"! Jag vill hellre krama Ville, dricka vin och vara glad över att att jag har en kompis som letat fram urvuxna mjuka, bruna manchesterbyxor till mig ur sin garderob.

Retrospektiv hållning sas i boken vara det sämsta man kunde ägna sig åt. Med det menas att man ser bakåt och försöker hitta anledningar till att man hamnade i cancerträsket. Det måste innebära ångest. Vad gäller coloncancer så har man identifierat en rad riskfaktorer, men de är ju på gruppnivå. Jag har inte levt sämre än de flesta andra. Jag har motionerat och käkat grönsaker iallafall ibland. Jag har inte rökt och jag har inte begått några större synder i övrigt, så jag skippar de teorierna och fortsätter leva.

Jag tror jag tycker det är skönt med en lite orientaliskt halvreligiös accepterande hållning. Och så försöker jag kombinera den med lite "fighting spirit", fast min fighting är att jag tror att jag kan försöka påverka hur jag mår. Inte att jag har kontroll över små märkliga osynliga celldelningar, då känner jag mig så otillräcklig.