Idag har jag varit på Spec-MVC, allt är bra med bebisen och miljön runt den. Jag behöver inte gå där mer förrän i juni, jag är en ganska normal gravid kvinna helt enkelt. Tarmarna och livmodern var tydligen två "helt olika saker" enligt doktor Karin. Imorgon ska jag få veta om jag har nån cancer, det är helt absurt. Jag är nog inte så nervös för det känns verkligen inte som om jag har någon cancer.

Jag tror inte heller dom i min omgivning fattar att det är på riktigt. Jag har sagt till J att han inte behöver följa med. Men usch, det är hemskt att bara gå in i korridoren och sitta i det läskiga sterila rummet och vänta på Beskedet. Totalt opsykologiskt upplägg. Dom borde ha nån mysig rosa mjukishörna man får vänta i och ge en en nalle. Men förhoppningsvis faller ett liten sten från mitt bröst iallafall, och jag kan njuta av våren efteråt.

Och vi tror faktiskt att olivträdet har överlevt vintern på vår uteplats. Inte säkra,men det finns hopp. 

På semester i Essaouira, Marocko, februari  2009.

Det har gått lång tid sedan jag skrev mina senaste inlägg. Jag har tänkt att jag ska blogga, men jag har plötsligt inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Men jag ska fortsätta. Bloggar man på tjocktarmscancer och kommer till min blogg så ska man kunna se vad som hände sedan. Hur livet går vidare. Och livet går vidare. Bättre än så. Livet har blivit liven.

Jag är gravid i vecka 17, med beräknad förlossning 23 augusti 2009. Ungefär ett år och tre månader efter att jag opererat bort en tumör stor som en hand ur magen så börjar ett litet liv växa i samma jäkla mage. En mage i händelsernas centrum, minst sagt.

Detta var inget jag ens vågat hoppas på. Jag är också förvånad över att vi ens vågade. Men tydligen så tänker man inte särskilt rationellt när man har haft cancer. Man har känslan att man faktiskt inte kan styra över allting och att det är bäst att passa på att leva när man kan. Och visst kan jag tycka att jag är modig, men den som verkligen är modig är J. J tar hela risken, inte jag.

Det är oerhört stort att vara gravid igen. Det är inget jag tagit för givet. Jag ser framför mig hur jag ska göra segertåg genom sjukhuset efter förlossningen - genom akuten, kirurgen, vårdavdelningen, onkologen, upp till canceryogapatienterna...i slow motion...med min bebis i famnen och med bakgrundsmusik som i en film. Jag funderar på tidningsannonsen...vad brukar dom skriva..."vårt lilla mirakel har kommit". Vad skriver då vi?

Och så mitt i all lycka och vardagen så är TVÅ ultraljud inbokade i kalendern under mars. Ett är nästnästa vecka, det är rutinultraljudet av bebisen (fast vi har redan tjuvkikat två gånger). Ett var igår. Det var ultraljud av min lever. Jag bad att inget få veta. Man måste styra upp saker och ting litegrann, man kan inte få viktiga besked hipp som happ av läkare man inte känner som inte vet vad de ska säga. Men det är klart - jag kunde ju bett honom berätta om beskedet var positivt.

Hur som helst så kände jag mig lugnare efter än innan. Om det var något så spelade han bra.