I tisdags fick jag svaret på min senaste röntgenundersökning. Kirurgprofessorn frågade hur jag mådde. Jag sa att jag mådde bra, förutom att det var jobbigt att gå till honom. Då sa han att jag borde må bra enligt vad han läst i journalen. Sedan sa han att han skulle skriva en remiss så att jag får ta bort min venport. Dock dröjer sig några andra fraser som han sa kvar i mitt huvud: "De första två åren är de mest spännande..." och "Ja, behöver du porten igen så sätter vi in en ny". Jag tycker nästan bättre om onkologens fraser på utskrivningssamtalet om att jag inte borde vara sjukskriven längre för att jag "borde tänka på min karriär..." och om att det inte är "särskilt stor chans att han ser mig där igen..." 

Jag minns många andra läkarfraser från min cancerkarriär. "Ja, om man nu ska ha cancer är ju det här en ganska bra sort" och "Beskedet är så bra som det kan vara, ja noll är ju ännu bättre men en är näst bäst". Jag minns kirurgens hand när han visade hur stor min tumör var. Jag minns röntgensköterskan som gav mig en kram när jag förklarade att jag fått veta att jag hade cancer dagen innan. Dom kan göra skillnad, dom där människorna i vita kläder.