Och så har jag gjort den sista behandlingen. Jag gick snabbt runt och sa det obligatoriska "Nu går jag, hoppas jag aldrig kommer tillbaka". Började gråta. Av lättnad. Av lite osäkerhet, kanske.

Jag har fått provsvar på hormonproverna. Jag jämförde snabbt mina värden med klimakterievärdena. Det såg bra ut, som vanligt. Jag är inte i klimakteriet. Jag har inte cancer. Jag har sluppit ut med lite känselbortfall i fötterna och fingrarna. För de flesta försvinner det, även om det kan ta lite tid.

Nu har det gått en vecka och jag är i mitt sista nadir och känner mig lite ruggig och har lätt ont i halsen. Ville är också snorig och lite hostig så vi stannade hemma. Ville fick följa med mig till Försäkringskassan. De vill träffa alla som är sjukskrivna en längre period.

Jag vill försöka ta hand om mig lite: fortsätta yoga, gå och träna, gå på massage, kolla mina tänder och så vidare. Bad därför onken om att få vara sjukskriven en dag i veckan i några månader. Hos Försäkringskassan var jag tvungen att motivera varför. Jag vet ju vad jag borde säga: "Mitt jobb är stressigt och psykiskt påfrestande, jag är deprimerad" eller nåt i den stilen. Men jag sa "Nä, mitt jobb är anpassningsbart och inte tungt, jag arbetar på kontor" och "Nä, jag tycker jag mår ganska bra, men jag vill gärna fortsätta att må bra i många år till och då tror jag att det skulle vara bra om jag fick lite dagtid utan Vilhelm för att ta hand om mig efter den här upplevelsen". Jag märkte att mitt svar inte passade in på blanketten. Försäkringskassan ska ta hand om sjuka, trötta personer. Inte om färdigbehandlade personer som mår rätt bra och inte vill må dåligt i framtiden heller.

Jag vet inte vad som är rätt och fel, egentligen. Men i veckan hade vi ett "nordiskt möte" på jobbet och det känns himla bra att börja vara back in business.