publiceras ett par bilder från Costa rica. Foto: Maria Lonér.

Jag tänkte skriva ett inlägg igår om att jag längtar till sommaren. Jag längtar efter att cytostatikan ska vara över så att jag kan planera mitt liv som jag vill. Jag längtar efter att ha fått ett bra röntgensvar och slippa oroa mig för nästa på ett tag. Jag längtar efter att Villes evighetsförkylningar och ögoninflammationer ska avta och se honom leka ute utan att se ut som en Michelingubbe med reflekterande fiskrensarhandskar. Jag längtar efter att slippa oxaliplatinfrysa i den här inte kalla, men ändå ruggiga "vintern". Jag längtar efter att få sol och D-vitamin i ansiktet.

Vi har haft lite ont i halsen allihop och precis som med vinterkräksjukan så upplevde jag det som jobbigt. Jag har skrivit om det förut: att ha cancer och vara pigg och må bra är helt okej - jag känner mig nästan oövervinnlig. Att ha cancer och vara degig är däremot skrämmande läskigt.

Men idag vaknade jag och kände mig pigg. Ute var det äntligen sol. Och när jag tittade i vår rabatt så hittade jag lite vår. Det kanske är miljöillojalt - men den här vintern vill jag inte ha någon vinter. Vår i februari och sommar i mars känns bara bra.