Vi har varit hos onkologen. Alla som är där har/ har haft cancer, vilket känns ganska skönt. Jag är inte sjukast. En onkolog säger inte "Det är ingen avundsvärd situation ni har hamnat i" eller liknande. Han har sett en del.

Jag ska behandlas med cytostatika i ett halvår, 5-fluorouracil och oxiplatin. Det ska ges varannan vecka, varje behandlingsomgång behöver man komma in två dagar. Jag kan bli trött, illamående, få blåsor och sår i munnen, få ökad känslighet för infektioner, få diarré, få visst håravfall, få domningar och stickningar i händer och fötter... Eller så kan jag må ganska bra. Jag hoppas på det senare. En tjej jag mailar med som genomgått det här skrev att hon tyckte det hade gått bra, "men det var inte precis Alvedon". Det känns bra att höra.

Vi ställdes för den absurda situationen att avgöra om vi vill skjuta upp behandlingen, som annars börjar om 1-2 veckor, för att plocka ut ägg ur mig för infrysning. Jag har undersökts och en sådan utplockning skulle ta minst fem veckor, det finns inga garantier. (Det finns det tydligen aldrig i det här som kallas att leva, börjar jag märka...). Det är inte heller alls säkert att cytostatikan kommer att påverka. Erfarenhete0n är nog högst begränsad eftersom eloxatin är godkänt för just tjocktarmscancer, där medelåldern är 70.

Vi känner som så att vi får ta ett problem i taget, och inte bli giriga. Vi har ju en liten tigerunge som är det viktigaste just nu. När man säljer en lägenhet kan man ropa efter mer, då dealar man med pengar, men i ett sånt här läge så vill man inte behöva ångra sig. Det känns faktiskt ganska lätt.

Känner mig piggare än vanligt eftersom jag fått på mig ett par snygga jeans som passar. Att ha för stora kläder är deprimerande om man har gått ner i vikt på grund av en sjukdom. I passande kläder känner jag mig ju smal, men inte sjuk på samma sätt. Tack för jeanslånet, P. Sitter finfint.

Vi lämnade Ville i sandlådan på dagis, sedan åkte vi till konditori Savoy, ett femtiotalscafé alldelles nära där vi bor, där jag aldrig fikat förut. Jag blev förvånad. Klockan halv tio var caféet fullt av folk. Det var superskönt att bara sitta där och äta köttbullsmacka med latte, läsa Luthagsnytt och liksom suga ut det sista ur våra hemtrakter inför flytten.

Precis som utlovat ringde kirurgen. Man hade plockat ut tjugosex lymfnoder (jag tror det hette noder, det såg iallafall ut som små bönor) från mig. Det var visst ett väldigt bra "utbyte", man ville ha minst tolv. I EN av dessa bönor hade man hittat cancer. Det var tydligen ett bra resultat. "Det hade varit ännu bättre om det varit noll, men detta är det näst bästa".

Jag är nöjd. Att ha cancer till 1/26-del låter inte så farligt.

Efter beskedet orkade vi fixa ordning lite i lägenheten, planera lite flyttgrejer och laga riktig mat. J lyckades också fixa så att jag får ta bort kateter och agraffer (heter det så?) redan imorgon. Jag tror det kommer kännas bättre när jag blivit av med plaströr och häftklamrar.

Mitt schema för imorgon är absurt. Det består av att en läkare kommer att ringa till mig mellan klockan ett och två för att berätta vad patologerna har hittat när de har undersökt tumören och diverse lymfknutor. Jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig. Borde jag vara orolig? Har jag lust att vara orolig? Om det nu har spritt sig till lymfsystemet...det säger mig ingenting. Jag har glömt allt jag kanske visste om lymfsystemet. Har man flera kanske? Borde jag googla?

Jag tror faktiskt att en key issue i det här att lita på sjukvården, och jag tror att jag gör det. Hittills har ingenting inträffat som fått mig att känna motsatsen. Jag har ringt till avdelningen och frågat om olika småproblem, som illamående och strul med katetern. Oavsett vilken sköterska som svarat, så har jag tagit deras råd och tyckt att de verkat bra. Det är skönt att det känns så, då kan jag lägga min energi på annat. När jag var mammaledig fanns de som ifrågasatte alla råd från BVC, jag kände att om man börjar med tandkräm från första tanden eller från första kindtanden kanske inte är så viktigt. De som känner att de måste dubbelkolla allt får det nog rätt tufft i ett sånt här läge.

Det enda jag känner att jag vill bevaka är att ingen tid strulas bort, eller att remisser försvinner eller så. Det är ett himla remissande.

Annars mår jag bättre och bättre. Såret verkar ha läkt bra, jag tar inga värktabletter längre. Men jag längtar tills på torsdag, då ska katetern bort. Den känns inte som en grej för en tigermamma som är uppe på benen, det är klart obekvämt.

Vissa saker lämpar sig inte att beskriva i detalj, men min tjocktarm börjar fatta läget lite. Jag mår inte så illa, äter lite i taget och det funkar bättre och bättre, och lite sämre, men sen lite bättre.

Dagens olyx är illamående. Jag mår illa och det är jobbigt och gör mig matt. Jag vet inte varför jag mår mer illa sedan jag kom hem från sjukhuset. Jag blir så trött av att inte kunna äta och av att magen helt enkelt inte funkar.

Men själva såret mår bättre. Jag kan röra mig lite bättre. När man är nyopererad och har ont sover man aldrig, man bara dåsar. Igår blev jag för första gången riktigt sömnig. Jag kurade ihop mig med Vilhelm på armen och vi somnade båda två. Det var länge sen, jag har varit rädd för att han ska sparka mig i magen och så. Det var så mysigt att vakna med lilltigern på armen. Som att vara nykär.

Vi är TRÖTTA. Det har varit fullt upp de senaste dagarna med permission, lunchkonsert, mys i P:s sammetssoffa, middag hos E, utskrivning, recept, apotek, distriktssköterska, papper hit och dit, telefonsamtal, en liten tigerunge som ska till dagis men ändå inte riktigt ville somna i natt. Samtidigt har jag svårt att komma upp ur en soffa när jag väl sjunkit ner och blir trött av en enkel sak som att gå på toa.

Det enda jag orkade igår var att titta på "Sjukhuset" på TV3. Märkligt nog har de filmat på tre avdelningar på Ackis: akuten, neonatal och onkologen. Alla har jag kommit i kontakt med. Jag tänkte avstå från att titta, mer sjukhus är ju knappast vad jag behöver i mitt liv, men igår ville jag. Det måste vara STOCKHOLMSSYNDROMET.

Jag kände mig uttråkad direkt när jag vaknade. Orättvist behandlad av livet och arg. Jag tog en promenad i korridoren. Då kändes det bättre. Sedan har dagen fortsatt med att jag fick byta rum, till ett rum med tre rumskamrater. Jag tycker det är skönt när det händer lite, folk går in och ut. Jag har ätit och är till och med hungrig. Jag har gjort ett A.

På kvällen pratade jag med en zoolog, han hade sysslat med havsborrar. Och med en 23-årig tjej som utbildade sig till elektriker och körde taxi på natten. Och med en snäll kvinna från Turkiet. Det finns historier att lyssna på överallt. Som när taxitjejen körde på en pudel, aj, det är svårt att låta bli att skratta när man inte får.

Ronden förbi mig var blixtsnabb. Planen är att skriva ut mig på måndag, men jag får åka hem på permis redan imorgon om jag vill. I morse blev jag chockad över beskedet, men under dan har jag bättrat på mig och tanken är nu inte lika osannolik. Men J och V är förkylda, och jag bor ju tre trappor upp utan hiss, så jag väntar. Minst till söndag. Antagligen till måndag.

Dagens lyx: Att äta utan att må illa. Att skratta. Att jag har fått träffa en kurator som jag tyckte verkade schysst och hjälpsam.

Himlen börjar ljusna. Jag mer eller mindre sovit, eller vilat, från tio tills nu. Det känns bra, nätterna blir lätt långa på sjukhus. Jag har en klocka på väggen som tickar, tickar...

Igår var nog egentligen en ganska bra dag, även om det kan vara svårt att se det. Jag gick säkert fyra varv i korridoren runt avdelningen, med en gåstol. Jag åt en halvfrukostmacka, en halv lunch, en halv middag och en kvällsmacka utan att må illa nästan alls. Jag fick besök av Ville och Johan, Ville har antingen problem med tänderna eller så har han fått en dagisbacill. Vi lånade en termometer och tempade honom till 39,8. Efteråt trodde de att det var min temp och det hade ju varit värre. Ville kröp ju omkring, ganska glad ändå. Och så fick jag besök av otroligt underhållande K. K jobbar på Giftinformationscentralen och där har man haft felringningar av typen:

-Jag undrar om jag verkligen måste gifta mig med släkting?

-My wife is 40 years old and she likes this and that, what would be the perfect gift for her?

-Frågor om begravningar som kommer av missförstånd att det handlar om griftinformation.

Efter K kom E, Villes gudmor. Väldigt trevligt. Det är skönt att prata bort lite tid.

En av kirurgerna som opererade mig kom in och informerade. De hade varit totalt fyra kirurger involverade, två tarm- och sedan kallade de på två urologiska. Min tarmtumör var nämligen ganska stor och hade växt fast i urinblåsans tak. Därför var de tvungna, att ta bort en bit urinblåsa förutom 30-40 cm av vardera tunntarm och tjocktarm. För tillfället har jag kateter, som jag kommer att ha i två veckor, sedan ska skillnaden vara att jag måste springa på toa oftare. Efter tre månader ska det vara ungefär som vanligt, urinblåsan växer tydligen till sig. Märkligt. Kirurgen försäkrade oss om att de varit väldigt noggranna och sytt extra fint så att det snabbt kan läka. För efter det är läkt måste jag börja med cellgifter.

Själva operationsbiten kommer att gå bra. Det känner jag. Jag kan knappt röra mig, det känns att någon har varit inne och rotat i min kropp och skurit upp mig. Men det är ingen outhärdlig smärta, det räcker med lite morfin och paracetamol. Hittills har jag inte mått illa heller, iallafall inte sen FÖRE operationen. Mest av nervositet.

Jag har fått en ostmacka att testa att tugga på. Och medan de bäddade sängen puffade de upp mig till att hänga över en gåstol. Yr och utan att riktigt kunna sträcka på mig tittade jag ut över Uppsala.

Det är väl ständigt studenter på ett sjukhus och de flesta som sköter om mig är i min ålder. Det känns lite konstigt, jag tror jag känner igen en tjej från en fest. När de skämtar med varann så känns det märkligt, jag borde snarare vara på den sidan än ligga här efter en tarmcanceroperation.

Snart får jag prata med opereratörerna. Som jag skrev igår är jag lite orolig att de sa säga något obra. Annars är allt lugnt, då kör vi på till nästa besked om två veckor.