Jag tänkte skriva ett inlägg igår om att jag längtar till sommaren. Jag längtar efter att cytostatikan ska vara över så att jag kan planera mitt liv som jag vill. Jag längtar efter att ha fått ett bra röntgensvar och slippa oroa mig för nästa på ett tag. Jag längtar efter att Villes evighetsförkylningar och ögoninflammationer ska avta och se honom leka ute utan att se ut som en Michelingubbe med reflekterande fiskrensarhandskar. Jag längtar efter att slippa oxaliplatinfrysa i den här inte kalla, men ändå ruggiga "vintern". Jag längtar efter att få sol och D-vitamin i ansiktet.

Vi har haft lite ont i halsen allihop och precis som med vinterkräksjukan så upplevde jag det som jobbigt. Jag har skrivit om det förut: att ha cancer och vara pigg och må bra är helt okej - jag känner mig nästan oövervinnlig. Att ha cancer och vara degig är däremot skrämmande läskigt.

Men idag vaknade jag och kände mig pigg. Ute var det äntligen sol. Och när jag tittade i vår rabatt så hittade jag lite vår. Det kanske är miljöillojalt - men den här vintern vill jag inte ha någon vinter. Vår i februari och sommar i mars känns bara bra.

Har jag inte hört av mig på senaste tiden?

05:30 J går upp för att hinna med expressbussen.

07:00 Jag vaknar, tyvärr vaknar Ville samtidigt av väckarklockan. Jag får leta lite efter var jag la mina glasögon (somnade igår medan jag nattade Ville). Det var lite trixigt att hitta dom eftersom dom är genomskinliga och jag har minus fem i synfel.

08:40 Det regnar. Går förbi blodprovtagningen på Ackis på väg till dagis. Inser att det är minst 20 personer före mig i kön och att Ville kommer bli varm i sina galonisar så jag går igen.

09:00 Dagis. Drar på regnjacka och bävernylonmössa. Ville är ledsen. Dagisfröken säger att ungarna ska gå in så jag kan plocka av alla kläderna. Fem ungar står som michelingubbar med sina fiskrensarhandskar upp till armvecken och skriker av otålighet eftersom fröken inte klä av alla på en gång.

09:15. Fikar på jobbet. Lånar min kollegas cykel och cyklar tillbaka till provtagningen. En äldre patient klagar över sin köldallergi. Jag säger att jag behandlas för cancer. När jag väl kommer in och sticks i fingret saknas in liten bit av klisterlappen som sköterskan vill sätta på röret. Den hade fastnat på min vante. Jag får ett barnplåster med en seriefigur på.

10:30. Tillbaks på jobbet. Hinner jobba en halvtimme innan lunch.

11:00 Lunch. Blandar räkcrepes och Shepherds pie.

12:00 Jobbar två timmar innan fikat. Inser att när man jobbar deltid så tar det mycket tid att fylla i veckoschema, knappa in telefonhänvisningar, sätta på out of office-assistenten och skriva på den lilla vita whiteboardtavlan var man är och när man ska komma tillbaks nästa gång. Jag hänger inte med, men det gör inget.

14:45 Går till min yoga- och samtalskurs för cancerpatienter. Somnar under djupavslappningen. Igen. "Men sova är också bra", har jag lärt mig. Föreläsning med Anna Kåver, som jag bloggat om, om att vara närvarande i nuet. Bra.

18:30 Johans moster har hämtat Vilhelm från dagis, dagis stänger halv sex och då skulle jag missa samtalsdelen av kursen. Jag träffar J och vi går hem till henne och hämtar honom. Han är kläggig i ögonen och trött. Dagis hade funderat på att ringa men inte gjort det. Jag funderar på att J kanske får vabba imorgon för det är nog inte så populärt att dra med en 20-månaders halvsjuk dagisunge till onken när jag ska få cyto.

20:00 Vi lämnar moster. J åker till innebandyn. Ville blir jätteledsen, skriker som en galning och vill krypa ut ur vagnen vilket han nästan lyckas med fast han är fastspänd. Det regnar ganska mycket men min nya jacka är regntät. Går förbi P:s hus när Ville precis har somnat av utmattning. Hon är inte hemma men på jobbet som ligger nära. Jag får bulle och kladdkaka med vispgrädde. Hon har en lite äldre tjej och förstår precis vad jag menar när jag ger en ögonblicksbild av mitt liv.

21:30 Hemma. Ser jag fel på klockan, hur kunde det bli så sent? Välling!

22:10 Vilhelm sover.

22:41 Jag bloggar och äter rostat bröd.

Imorrn har jag behandling 13:30. Är Vilhelm dagisfähig? Ska J vabba? Jag drar iallafall inte dit honom på morgonen. Det blir sovmorgon för oss.

På så kort tid har jag fått två nya roller som tar så stor plats. Mamma och cancerdrabbad. Liv och död. Man känner att man lever..:)

Idag skulle jag fått cytostatika, men behandlingen skjuts upp en vecka på grund av för lågt antal vita blodkroppar. Det är inte alls ovanligt, men oroar mig ändå lite. På sätt och vis skulle jag gärna gå omkring med en cytostatikapump. Att få behandling är lite som en tröst, att något görs. Jag antar att jag drabbats av Stockholmssyndromet igen. Att jag börjar tycka om min kidnappare eftersom det är min trygghet.

Nadir är det vackraste cancerrelaterade ord jag stött på. Det kommer från arabiskan, och är motsatsen till zenit, alltså där solen står som lägst. I cancervärlden är det termen för när blodkropparna ligger som lägst efter en cytostatikabehandling. Efter en behandling går värdena ner, för att sedan förhoppningsvis gå tillbaka till utgångsvärdet inför nästa behandling.

Nadir. Som en liten oas i öknen där man dricker kryddigt te ur mönstrade små glas.  

They say the world must end somehow,
They say the end's not far from now;
I think they're wrong,
Don't worry your life away,
Start living for today,
Don't think about tomorrow.

And if the lights go out on all of us,
In just a year or two.
And if the sky falls down like pouring rain,
Then I'll be here with you.
I'll go down with you.

”Det händer inte mig.
Jag tränar och lever sunt. Försöker hålla tider och är bra på att säga förlåt.
Det kan inte hända mig.
Äter för det mesta rätt mat och är nästan aldrig förkyld. Sårar inte med avsikt och är ärlig mot mig själv.
Men så hände det mig.
Och där står man som ett fån. Som om någon tittar på mig och mitt liv och hånler. Riktigt flinar åt allt jag vill göra och planerat. Spottar och stampar på mina drömmar och min framtid.
På bara några minuter hade hela livet vänts upp och ner. Ingenting som jag planerat skulle någonsin bli som jag tänkt mig. Smärta, sorg, vrede och frustration blev snabbt mina nära vänner. Likaså orättvisan. Folk mördar varandra, våldtar barn och slår sina fruar och så får jag cancer. Jag som inte ens svär högt...”

Utdrag ur musikalen "Det händer inte mig", manus och regi Julia Mjörnstedt. Julia fick diagnosen coloncancer för ett år sedan, 21 år gammal. Hon skrev en musikal som spelas t.o.m denna helg i Frölunda kulturhus. Bra jobbat!

I Uppsala har jag stött på en typ av klotter eller vandalisering av det offentliga rummet som gör mig lite glad när vintervädret är regn och plus tre grader. Stickat och broderat klotter! Det är också ganska harmlöst eftersom saneringen knappast är särskilt besvärlig.

Jag har stött på en instickad lyktstolpe. Inspirationen kommer troligen från gruppen Stickkontakt.

Hur mår du? Ända sedan augusti har jag haft svårt att svara bra på frågan. Innan jag fick cancer trodde jag att människor som hade cancer av någon anledning skulle må sämre än andra, åtminstone att de skulle må sämre än innan de fick diagnosen. Men det verkar faktiskt inte vara riktigt så, det här är riktigt, riktigt komplicerade grejer.

Jag behandlas i och för sig för cancer, vilket oroar mig. Men mitt övriga liv mår ju bra. Och om jag ser tillbaka på tiden sen augusti så, nej, den har inte varit sämre än någon annan tid i mitt liv. Jag och J och vår lillgrabb har haft det som nästan ingen har - massor av tid med varandra. Vi hann äta frukostar, läsa tidningen, lära oss var näsan satt, traska runt på stan och göra små ärenden i lugn och ro, ta en espresso. Och till skillnad från världen runt omkring så hade jag i och för sig ett stort problem - men å andra sidan försvann samtliga alla andra mindre problem. Kanske är det nån slags pyskologisk princip som det finns ett snyggt namn för - att summan av problem alltid blir ungefär densamma.

Forskare och hälsoekonomer försöker mäta livskvalitet med hjälp av olika frågeformulär. Det finns generella formulär, och sjukdomsspecifika. Innan varje läkarbesök får jag besvara ett antal frågor på en datorskärm (t.ex. Har din sjukdom hindrat dig från att utöva dina hobbies?, Har du mått illa?). Efteråt skrivs ett papper ut med olika staplar. Där kan jag se min livskvalitet jämfört med genomsnittsnorskens (förmodligen är formuläret utarbetat i Norge). Förra gången hade jag en exakt norsk livskvalitet. Jag tänkte mig en glad norrman på tur i solskenet på Glittertind och tänkte att det inte kan vara så illa ändå.

Jag tar sedan med pappret till läkaren som genast lätt kan se var patientens problem ligger. Jag tror faktiskt inte idén är helt dum, men naturligtvis måste man även prata med människan.

Ekonomer kan titta på nya läkemedel och räkna ut kostnaden i kronor per intjänad livskvalitetsenhet. Låter lite konstigt kanske, men hur ska man göra?  

När jag pluggade ryska på gymnasiet så fick vi lära oss tre svar på frågan "Hur mår du?" (Kak djela). Bra (charasjå), normalt (normalna) och sådär (tak sebje).

Vi letade efter en sistaminuten till Kanarieöarna, men det var helt fullt, så det blev att stanna hemma. Därför har vi minisemestrat idag. Minisemestern bestod av flera timmars äventyrsbadande med Vilhelm tills han däckade på en bambumatta och hans föräldrar i lugn och ro kunde äta en japansk tempuramiddag. Ett smart upplägg (alltså kombinationen bad/ sömn), som ni andra småbarnsföräldrar säkert redan kommit på.

Jag älskar att resa, men att stanna hemma har också sina fördelar:

-Man är åtminstone klimatsmart.  

-Man slipper gå upp okristligt tidigt och hänga i taxfreeshoppar bara för att få tid att gå fast man inte är intresserad av parfym

-Man kan åka hem och hämta saker man glömt.

-Eftersom man inte behöver spendera pengar och tid på resa och boende, får man massor av pengar och tid att lyxa med.

-Det är rätt skönt att sova i sin egen säng ändå.

-Börja dagen med hotellfrukost. Man behöver inte bo på hotell för att äta frukost. Semestern känns genast längre.

-Utlandet kan lätt hittas i ens egen hemstad. Ryssar älskar av någon anledning Fyrishov, där fanns många pälsar i entrékön och skyltar på ryska. Vid mataffären vid Sivia torg kan man köpa väldigt goda, sega pistagekakor från Iran.

-Bädda med rena lakan så känns det mysigt att krypa ner på kvällen.