Imorgon åker jag till havet på en kurs för personer som har haft cancer. Jag hoppas se lite horisont. Vi ses!

Vi lämnade Vilhelm på dagis och åkte till kirurgen, något nervösa. Av för mig oförklarig anledning så blir man visad in i ett tomt koloskopirum där man får sitta och stirra på de otrevliga instrumenten och på Aco Glidslem i tio minuter medan man nervöst väntar på livsavgörande besked. Efter några minuter öppnas en dörr, man rycker till, men där är bara en sköterska i gröna plastkläder som letar efter något utan att hälsa på oss. Hon ser ut mer som en koinseminatör än som någon på ett sjukhus.

Så kommer han, tarmcancerexperten. Jag hade tänkt mig att han genast skulle säga "Tadaa, grattis, det ser bra ut!" Det gjorde han inte, istället småpratade han en kvart-tjugo minuter för att förvissa sig om att jag visste skälet till att jag var där. Det visste jag. Han påpekade att jag var för ung för att ha "en gammal mans sjukdom". Det visste jag också. Han undrade om jag verkligen ville delta i studien. Det ville jag. Han sa att min tumör var avancerad, med det menade han att den var stor. Det visste jag. Men han sa också att den var ganska snäll, inte den snällaste, men långt ifrån den elakaste. Jag tänkte på Bamse, "Om man är stor måste man vara snäll". Han ville skriva en remiss för en onkogenetisk utredning. Det var okej. Sen lite i förbigående knappade han på datorn och sa "Jaha, levern utan anmärkning, lungorna utan anmärkning". 

Älskade lungor och lever, bästa betyg i uppförande och ordning! Grattis!

NED - No evidence of disease! Im moving into Nedville - today!

Visst, man kan oroa sig för nästa sexmånaderskontroll redan idag. Men först är det en påsk, en resa till Brännö utanför Göteborg, en resa till Italien, en sommar, och massa, massa annat.

Jag vet inte vad en onkogenetisk utredning eventuellt kan ge, men detta är en sjukdom som är väldigt, väldigt behandlingsbar i tidiga skeden. Det är inte som att veta att man har Huntingtons, om det nu är något genetiskt. Jag håller er uppdaterade.

När vi skulle hämta Ville så smög vi lite för att spana in vad han egentligen gör på dagis. I "snöstormen" så gick han omkring i sina galonisar och skyfflade sand. Han klättrar själv upp i tornet och tog rutschbanan ner. Han satte sig på cyklen och ville cykla iväg, men än når han inte tramporna.

Söder Mälarstrand, söndag 11.37
För ett drygt år sedan, när Lina Serning var gravid, fick hon veta att hon hade livmoderhalscancer. Men sjukvården lyckades mot alla odds hjälpa Lina att fullfölja graviditeten, och i dag mår både mamma och barn bra. Det är ett mirakel, kan man säga.
Men Lina är själv något av ett mirakel.
Hon, som alltid gillat löpning, blev ordinerad stillhet under lång tid efter behandlingen. Muskler förtvinade och all kondition försvann totalt. Men i somras bestämde Lina sig för att ta sig från bottenläge till Stockholm Marathon.
– Jag började med lite promenader. Bara att få gå var skönt. Och sen lätta svetttispass. Och så lite löpning.

http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/47/jsp/bildspel.jsp?a=751246&d=2616

(Bild 9, tyvärr kan jag inte klistra in den snygga bilden på Lina i en röd soffa här)

(Ur DN, torsdagen den 13 mars)

Idag så var det dags för röntgen. Jag deltar i en klinisk studie och kommer därför följas upp var sjätte månad nu och framöver, i vanliga fall sker uppföljning bara efter ett år och efter tre år.

Förra gången jag röntgades var dagen efter jag hade fått veta att jag hade cancer. Då hade jag haft extremt låg Hb länge, var trött, blek, tunn, chockad och dessutom hade jag inte ätit normalt utan bara druckit buljong och laxermedel inför operationen. Det var en stor procedur bara att sticka mig, kärlen liksom kröp in. Jag grät i väntrummet och fick en kram av en okänd röntgensjuksköterska.

Idag har jag 135 i Hb och mår så mycket bättre än då. Att ligga på magnetkamerabritsen väcker minnen, och jag måste säga till mig själv att en undersökning inte gör mig sjuk, eller för den delen frisk. Det är bara en undersökning.

Först hade jag en tid för röngen av lungorna, sedan en tid för röntgen av buken. Nu finns det bilder av mig i en dator någonstans, och jag kommer inte få veta vad de visar förrän den 18 mars. Men ett bra besked då, några cytostatikaomgångar till, sedan blir det vår och en resa till Italien. I början av maj hoppas jag sitta på stranden i Sperlonga med mitt prydliga ärr som börjar blekna och gräva i sanden med Vilhelm och skriva vykort. Jag funderar på att skicka ett till kirurgerna och operationspersonalen.  

Lyx fyller ett år idag. För ett år sedan startade jag den när jag var hemma med en magsjuk Vilhelm i behov av att tänka på trevliga saker. För ett halvår sedan sa någon att jag hade cancer, och bloggen fick en viktig uppgift som en länk mellan mig och världen. Skriver man ner en känsla, blir den genast mindre skrämmande. Och är man rädd för något, blir det tryggt att veta att vad som än händer så kan det alltid skrivas ner.

Vissa utsatta människor får en ny chans, det borde bortkomna vantar också få, tänkte initiativtagaren, en kvinna i Uppsala. Bankiren, som hon föredrar att kallas, började uppmärksamma tappade vantar för flera år sedan, när hon gick till Akademiska sjukhuset för cellgiftsbehandlingar.

-De låg där och såg utsatta och övergivna ut och det berörde mig.

Hon började ta med dom hem, tvätta och märka dom med datum och fyndplats. Så småningom föddes idén med en kontaktsajt för vilsekomna handvärmare och i höstas öppnade förmedlingen. Numera finns närmare 200 handskar och vantar i bankvalvet, alla nogsamt fotograferade, dels på fyndplatsen, dels som nytvättade. På platsen där de upphittades lämnar bankiren sedan en liten flagga märkt med webadressen vantbanken.se.

(Ur UNT 16 februari 2008). Och nej, det är inte jag som är den anonyma bankiren.

Jag har varit hemma hela veckan på grund av lätt ont i halsen som inte vill ge med sig. Jag är ju vid nadir nu så det kanske inte är konstigt. Vilhelm har varit hemma med mig och jag kan inte klaga på hur trevligt det är att vara hemma under de omständigheterna. Ville utvecklas så snabbt nu. Han kan gå i nerförsbackar, koppla att både ett armbandsur och en väckarklocka är en "kocka" och baka ciabatta. Bland annat. Jag vet att Ville aldrig kommer vara 21 månader igen. Vad som händer kommer den här tiden aldrig att komma tillbaka. Det gäller mig och det gäller alla andra mammor. Men kanske att jag tänker lite annorlunda - jag vet ju inte om jag någonsin kan bli mamma igen. Då är det ju iallafall tur att jag fick världens finaste nu.

Vår närmaste större lekpark är Stadsparkens. Vilhelm gillar den skarpt - och jag också. Han gillar bilgrejen där han kan hoppa upp och ratta och växla. I sin gråsvarta overall ser han riktigt cool ut - som en liten rallyministjärna. Men tvärs över vägen ligger Ackis - och ibland tittar jag upp mot husen och mot översta våningen i sjuttiohuset där jag tittade ut över Uppsala när jag mycket möda reste mig dagen efter att den där tumören var borta. Jag tänker lite på dom som ligger där nu och går igenom samma sak som mig. Och på alla andra föräldrar och barn som ligger nånstans på Ackis och hoppas bli bättre. Jag har cyklat förbi Ackis nästan dagligen sen jag kom till Uppsala för tio år sen - men nu är sjukhus någonting annat byggnader.

Och så tittar jag på de andra papporna och mammorna i parken och tänker att dom aldrig skulle kunna gissa - lika lite som jag kan gissa deras stories.

När jag fick diagnosen så jämförde jag mig kanske med andra cancerpatienter - och då så kände jag mig jäkligt frisk. Nu kanske jag anpassar mig till det vanliga livet igen - och då jämför jag mig med de andra mammorna i lekparken. Och då kan jag känna mig ofrisk.

publiceras ett par bilder från Costa rica. Foto: Maria Lonér.