Jag har valt att tackla den här sjukdomen bland annat genom kontakt med er cancersyrror på nätet. Det betyder mycket peppning och uppmuntring, men också att man får ta del av sådant som är väldigt jobbigt att få ta del av, fast som är verkligheten. Jag kan säga att det allra jobbigaste som jag har varit med om under den här hösten är när jag har fått dåliga besked från mina cancersyrror.

I söndags så avled Bcsyster Cissi som jag länkar till hemma i sin säng. Så sent som för några veckor sedan trodde hon att kunde jobba i vår. Hon var på julmarknad och på sin systerdotters dansuppvisning. Det är sorgligt men det är fint att hon hade hopp hela tiden. Cissi skrev annorlunda än andra bloggare, mer utan krusiduller.

Jag har funderat på hur jag ska tackla det här. Vad man kan göra för att hedra Cissi och min jämnåriga jobbarkompis P som också dog i cancer, under sin mammaledighet. Det enda jag kan komma på är att leva, och göra saker som jag tycker om. Ta vara på mitt liv. Det finns liksom inga andra alternativ som kan vara bättre. P gillade att fiska. Jag kan fortfarande fiska. C var scout och gillade att sitta vid en eld och grilla korv (tror jag). Jag kan tända en eld och grilla korv. Jag kan göra det jag älskar att göra.

Så till er som tycker synd om mig eller om andra som drabbats av svåra sjukdomar, jag rekommenderar att ni tänder en eld och grillar en korv. Eller åker till Ullared. Eller vad ni nu gillar allra mest att göra.

Jag läste i en tidning från Cancerfonden att personer som fått cancer inte drömmer om storslagna resor utan bara om de små sakerna i vardagen. Det är fel. Jag drömmer iallafall om både och.

En sista picknick fick vi i gläntan
En sista tanke om en längtan

En tår som trillar på min kind
En tanke far bort som en vind...

För att skydda min nu köldkänsliga hy har jag skaffat en balaclava. Det känns helt okej att bära en balaclava, betydligt bättre än att bära en rånarluva. Ordet balaclava kommer från orten Balaclava på Krim. Under Krimkriget så skickades hemstickade balaclavor till brittiska soldater för att skydda dem från kylan.

Min balaclava är tillverkad i någon typ av mjukt konstfibermaterial och kommer från Haglöfs. Det finns också balaclavor i ullfrotté, men jag tror att denna är mer bekväm. Man kan själv avgöra hur mycket av ansiktet man vill dölja, balaclavan går också ner och värmer halsen och om man drar ner den kan man ju ha den bara som halsvärmare. Att andas genom den tror jag inte är särskilt skönt någon längre stund, men ett tag kan det nog funka. Jag har testat den i helgen, och det verkar vara en användbar pryl.

Skulle det inte vara för haglöfsmärket och de oranga sömmarna skulle den se ut som en muslimsk slöja, iallafall i mina ögon, så lite känns det som att wallraffa som muslim. Jag pratade med en tjej med en riktig slöja och hon undrade var jag hade köpt min...

Den undre masken finns på surplus.se och är billig men kommer inte på mitt huvud, den ser riktigt läskig ut.

Om jag för ett halvår sedan sett någon värma coca cola i mikron på MAX hade jag tyckt att det var ett lite udda beteende. Nu har jag en större förståelse för att det kan finnas bra skäl för människor att bete sig skumt.

Lyx rekommenderar 45 sekunder för mellanstor cola på full effekt om du behandlas med oxaliplatin.

"Kanske är det mitt råd till alla drabbade: Säg ja fast du inte vill, fast hela sinnet stretar mot. Säg ja till en promenad, till ett jobb, till ett möte. Säg JA! I det tanklösa, illa planerade ja-et finns ofta en väg vidare"

Citat advokaten Louise Bjurwill som har kronisk underlivscancer sedan mer än 25 år i artikeln "Livet är allt för den som varit nära döden", tidningen Vi, december 2007

Louise Bjurwill sommarpratade i juli 2006. Du kan lyssna på programmet genom att klicka här.

Jag tilltalas mycket av tanken att man inte kan ha kontroll över allting. Livet blir nämligen mycket enklare om man inte försöker.

Den här typen av filosofi - acceptans - är lägligt nog lite inne just nu. I våras, innan jag fick cancer - skrev jag om David Eberhard, som hävdar att Sverige befolkas av trygghetsnarkomaner, och att människor i själva verket blir mer otrygga om de luras att tro att man kan skydda sig mot allt ont.

Lite av samma filosofi har Anna Kåver, vars bok "Att leva ett liv - inte vinna ett krig" hamnade i min brevlåda igår:

"Med acceptans menas att välja att se ha och stå ut med både den inre och yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mål". Med andra ord: "gilla läget", (inte tycka om det!).

"Enligt ett dialektiskt synsätt är verkligheten ständigt rörlig och föränderlig, inte statisk och präglad av antingen - eller. Har man ett dialektiskt synsätt på tillvaron så har man också förmågan att se helheter som inbegriper ytterst motsägelsefulla aspekter. En person kan till exempel vara både ond och god, vacker och ful, ha rätt och fel, sörja och vara glad på samma gång. En uppgift kan vara både lätt och svår. En handling både konstruktiv och destruktiv och man kan samtidigt vilja leva och vilja dö". 

Detta synsätt passar mig bra. Allting blir mer eller mindre lyckat. Det spelar inte så jättestor roll var man åker på semester eller om man väljer uteplats eller balkong - alla platser och personer har ju både fördelar och nackdelar. En klar förenkling av livet.

Yoga verkar också passa in i den här filosofin. Att känna efter hur det känns - då blir det inte längre lika skrämmande.

Till min familj, nära och mer avlägsna släktingar, som brytt sig om mig

Till min galna son som har så bra humor

Till alla vänner, såväl nya som gamla, som bryr sig och hjälper till när man som bäst behöver det och som gjort allt från att ge mig kopior på tidningsartiklar till att låna ut sina för små brallor

Till modiga kirurger, ordningssamma sekreterare, förtroendeingivande sjuksköterskor och alla andra på Akademiska sjukhuset

Till husläkaren som tog mig på allvar och var tillgänglig

Till Öppna Förskolan Vindhemskyrkan som brydde sig om oss när vi skulle få det läskigaste beskedet i mitt liv

Till yogaläraren Anandaropa som har en röst som gör att man direkt blir yogisk och de som anordnar yogakursen för cancerpatienter på Ackis

Till virtuella vänner på maillistan "Unga vuxna", till "Cesso" och andra på www.familjeliv.se och till unga coloncancerpatienter på www.colonclub.com, till bloggande Csystrar

Till min kropp, särskilt till mitt intelligenta mag-tarmsystem

Till alla som läser min blogg - det betyder mycket för mig

Jag har varit och ätit en riktigt god trerättersmiddag med vin. Precis i tid lyckades jag få aptiten tillbaka och min mage var med på noterna efter ett två timmars yogapass. Lycka.

Aningens lullig traskade jag hem i blåsten och som vanligt så kommer man ju på så smarta saker vid sådana tillfällen:

Att vara rädd för att dö kan omöjligt vara helt sorgligt. Helt sorgligt är ju att inte vilja leva.

Att behandlas för cancer när allt rullar på fint är rätt schysst. Det känns bra att man får behandling, man känner sig pigg och stark och är himla glad för att allt funkar. Man njuter rätt mycket av livet och slipper bekymra sig om småsaker som alla andra behöver bekymra sig över - de spelar ändå ingen större roll i jämförelse.

Däremot blir det jobbigt när något strul kommer in i bilden. Den högst normala grejen att smittas av sonens magsjuka till exempel. Alla som är magsjuka känner väl sig ynkliga, matta och utmärglade mer eller mindre. Men när man samtidigt vet att man behandlas för cancer så blir det skrämmande. Och magen är ju redan stressad. Men jag ska nog vara på bättringsvägen, ser fram emot att vara tillbaks i adventsshape.

Och så har jag börjat jobba igen! Det skedde förrförra veckan, jag jobbade varenda dag och måndagen efter. Första dagen fikade jag mest och spanade runt lite vad mina medarbetare hittat på i datorn. Andra dagen svarade jag på några korta ärenden. Det var jättekul att trycka på "Sänd", hurra jag har gjort nåt vettigt och är en del av omvärlden! Så alla som jobbar, tryck på "Sänd" och LE!