lyx

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Maria - 31 juli 2008 22:07


Det är inte bara jag som desperat försöker kombinera lyx och tjocktarmscancer. Spana in Vimmelmammans blogg!

Av Maria - 22 juni 2008 23:30

Karins balkong annandag midsommar

Av Maria - 17 maj 2008 23:33


Det går allt längre mellan inläggen. Livet börjar bli som förut. Det kan gå timmar utan att jag tänker på cancer. Cancer börjar kännas overkligt. Men jag är förvånad. För några månader sedan, när jag var mitt uppe i det, så trodde jag att cancern för alltid hade ändrat mig. Jag trodde att jag aldrig mer skulle irritera mig över småsaker eller oroa mig över ovästentliga saker. Att ha cancer var lite som att gå på en drog - i stormens öga är det helt lugnt, liksom. Alla färger blev starkare och alla upplevelser väldigt stora. Klyschan säger att efter cancern så ändrar man sin syn på livet. 


Men snabbare än jag anat börjar jag fungera ungefär som förut.  



Av Maria - 23 april 2008 22:14


Onkologen i Uppsala har något som de kan vara riktigt stolta över. Jag har inte hört att något motsvarande finns på någon annan klinik i landet. På "min" onk  kan man gå på yoga- och samtalskurs.


Upplägget är supersmart. Cancer är en sjukdom på liv och död, som påverkar alltifrån tånaglarna till koncentrationsförmågan. Att behandlas för att överleva är bra, att ge människor förutsättningar för att kunna bearbeta det som hänt och få hjälp att handskas med stressen som det innebär att få en kanske dödlig sjukdom som de inte bett om är ännu bättre. Yoga handlar om att leva i nuet, koncentrera sig, acceptera läget. Och slappna av. Jag brukar i ärlighetens namn somna under yoga nidra, djupavslappningen, men det är inte så illa det heller. Vi har två timmars yoga, sedan fikar man tillsammans i en timme. Där ser man att man inte är ensam, och det har kännts viktigt för mig, att se att det är fler som har ungefär samma känslor som jag. Olika specialister bjuds in: författare, läkare, en dietist...Just nu har jag yogan lite som en brygga mellan sjukhuset och mitt vanliga liv. Jag är rädd att släppa taget helt för tidigt. Jag vill känna att jag får tid att reflektera över vad det var som egentligen hände, det som nu nästan känns overkligt. 


Idag hade vi yogan i "Baranysalen", en föreläsningssal med parkettgolv och oljemålningar i rad med porträtt av framstående forskare. Att lägga ut yogamattorna där och se yogaläraren under porträtten är lite coolt. Nu jobbar man för att få in yogan på frikortet, vem vet? 

 


Av Maria - 18 april 2008 22:38


Livet kunde vara sämre. Det jag drömt om börjar hända. Jag har inte cancer, jag måste inte hänga på ett sjukhus, jag har lagt min oro i en liten ryggsäck på översta hatthyllan och där ligger den bra. Träden börjar slå ut, det börjar bli vår. Snart sitter jag på den där stranden.


För några timmar sen när jag och Ville satt i soffan och tittade på teve ryckte grabben blixtsnabbt tag i mina glasögon och ena bågen gick av. Ping! Mina gamla glasögon ligger förmodligen i en flyttlåda allra längst in i förrådet. Linser har jag inte haft på år. Tejp då? Nä, mina glasögon är sådana här tunna grejer, tejp funkar inte. Johans linser då - han har ju nästan samma dåliga syn som mig? Nä, kanske inte så bra att låna andras linser.


Jag får kila iväg till optikern imorgon och se om han har nåt på lager. Men det slår mig att för några månader sedan var jag helt övertygad att jag aldrig skulle nånsin känna mig irriterad över nån sån liten grej mer. Men skrämmande nog så börjar jag kanske transfereras in till mitt vanliga jag igen.  

Av Maria - 11 april 2008 14:05


Och så har jag gjort den sista behandlingen. Jag gick snabbt runt och sa det obligatoriska "Nu går jag, hoppas jag aldrig kommer tillbaka". Började gråta. Av lättnad. Av lite osäkerhet, kanske.


Jag har fått provsvar på hormonproverna. Jag jämförde snabbt mina värden med klimakterievärdena. Det såg bra ut, som vanligt. Jag är inte i klimakteriet. Jag har inte cancer. Jag har sluppit ut med lite känselbortfall i fötterna och fingrarna. För de flesta försvinner det, även om det kan ta lite tid.


Nu har det gått en vecka och jag är i mitt sista nadir och känner mig lite ruggig och har lätt ont i halsen. Ville är också snorig och lite hostig så vi stannade hemma. Ville fick följa med mig till Försäkringskassan. De vill träffa alla som är sjukskrivna en längre period.


Jag vill försöka ta hand om mig lite: fortsätta yoga, gå och träna, gå på massage, kolla mina tänder och så vidare. Bad därför onken om att få vara sjukskriven en dag i veckan i några månader. Hos Försäkringskassan var jag tvungen att motivera varför. Jag vet ju vad jag borde säga: "Mitt jobb är stressigt och psykiskt påfrestande, jag är deprimerad" eller nåt i den stilen. Men jag sa "Nä, mitt jobb är anpassningsbart och inte tungt, jag arbetar på kontor" och "Nä, jag tycker jag mår ganska bra, men jag vill gärna fortsätta att må bra i många år till och då tror jag att det skulle vara bra om jag fick lite dagtid utan Vilhelm för att ta hand om mig efter den här upplevelsen". Jag märkte att mitt svar inte passade in på blanketten. Försäkringskassan ska ta hand om sjuka, trötta personer. Inte om färdigbehandlade personer som mår rätt bra och inte vill må dåligt i framtiden heller.


Jag vet inte vad som är rätt och fel, egentligen. Men i veckan hade vi ett "nordiskt möte" på jobbet och det känns himla bra att börja vara back in business.



Av Maria - 2 april 2008 19:38


Korsning videung - trollhassel, målades på Brännö

Imorgon och på fredag så kör jag sista kuren av tolv. För sista gången kommer jag traska in på dagvårdsavdelningen, ta fika, sätta mig i galonfåtöljen och bli stucken. För sista gången kommer jag behöva ha tjocka vantar och för sista gången kommer det kännas som om det regnar i ansiktet fast det bara blåser. För sista gången kommer jag känna mig influensig och oxaliplatinsofftrött.


På fredag kan jag glatt säga till min sköterska: -Tack, och jag hoppas att vi aldrig ses igen. Sen kan jag packa undan svampmedlet och immodiumtabletterna och vandra ut i sommaren, efter en liten stilla bön till alla gudar i samtliga religioner jag känner till.


Jag kommer aldrig uppleva våren på samma sätt som jag gör i år. Jag fick cancer förra sommaren, och jag har liksom sett det som att jag ska fixa vintern, mörkret och cancern. Med varje knopp som slår ut känns det lättare. Faktum är att jag har stirrat på alla träd på vägen till dagis länge nu.

Av Maria - 30 mars 2008 18:55


Bara att packa väskan och själv stiga på tåget kändes ovant. Jag kunde i lugn och ro titta ut genom fönstret, läsa lite, sticka lite på min mossgröna sjal. Vilhelm var i tryggt förvar hemma, medan jag stack iväg på ett litet äventyr som påminde mig om fältbiologlägren på gymnasiet. Nu var allt annorlunda, men samtidigt är jag ändå samma person som jag var då. Istället för tema trollsländor var det tema "balans i livet" för personer mellan 18 och 30 som har eller har haft cancer.


Vi var på Brännö, utanför Göteborg, och bodde i ett eget litet hus. Redan första kvällen satt vi uppe i soffan och pratade. Totalt var vi åtta. Istället för att börja prata om normala, vanliga samtalsämnen så började man med cellgifter och konstiga följdproblem och sjukskrivningar och sånt. Sen blev det en vecka där man fick analysera sig själv som ett träd, gråta, skratta, sitta uppe i soffan och höra historier jag aldrig kommer glömma. Jag är glad att jag åkte, för att jag träffade er allihop. Jag blev både femton år yngre (fältbiologlägerrevival) och femton år äldre (hysteriskt vis) på samma gång. Det är inte så illa, på fyra dagar.





Presentation

Omröstning

Vad är lyxigast, något som man behöver damma eller något som man upplevt?
 En sak
 En resa

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2009
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards