Klockan är 22:37 och jag funderade nästan på att fega ur och inte skriva något inlägg idag, ni vet ju inte om att jag har lyckats logga in mig på sjukhusets trådlösa nätverk och fått perfekt internetåtkomst direkt från operationsbordet. Jag måste erkänna att jag inte är helt lugn för tillfället.

Jag oroar mig inte särskilt mycket för själva operationen, såret, smärtan, illamående... Nästa gång jag skriver kanske jag tycker att jag borde ha gjort det. Jag vet inte vad jag har att vänta mig, jag tänker att det borde lösa sig, åtminstone efter ett tag. Jag får väl ha ont. Men jag kommer få en morfinpump som jag själv kan styra. Morfin borde väl funka? Jag har tackat nej till epidural, jag oroas av tanken på det och är rädd för komplikationer, narkosläkaren såg min oro och trodde att morfin skulle fungera väl så bra.

Jag är nu själv i rummet, som har två sängar, och en fantastisk utsikt över ett höstligt Uppsala med slott, domkyrka, Musikens hus och silosarna som vi kommer att bo bakom snart. Jag är på sjunde våningen. Skymningen var rosa. Det står en plastorkidée i fönstret. Jag har teve (tyvärr är fjärrkontrollen borta), telefon och...bäst av allt, J fixade in mig på universitetets internetkonto. Det var en nöjd J som visste att det var vad jag allra mest önskade mig.

Jag har fått prata med sjuksköterskor, läkare, tagit EKG, tagit blodprover,

pratat med sjukgymnast, pratat med narkosläkare, pratat med operatören (det kallas så). Jag har fått två påsar blod på grund av att blodvärdet sjunkit igen, hyfsat god mat, smärtstillande, blodförtunnande spruta i låret. Jag vägde mig och jag hade inte gått ner så mycket alls. Snarare har jag gått upp senaste veckorna, skulle jag tro. Det är tack vare er, som stöttat mig så att jag mått mindre illa och ätit bra. Illamående är så psykiskt, iallafall till en viss gräns går det att övervinna, jag lärde mig det under graviditeten och det verkar även fungera så nu.

Det jag är orolig för är att med blotta ögat ska upptäcka något när de är inne och gräver i mig. Något obra. Jag frågade läkaren. Han sa (såklart): -Jag kan inte lova något. Jag funderade och frågade: -Så det skulle kunna vara så att jag vaknar upp och tumören är kvar?

Men där svarade han: -Nej.

Så det är iallafall säkert. Den kommer att vara borta, inshallah.

Dagens lyx: Det trådlösa nätverket som gör att jag har direkt tillgång till att maila och skriva av mig allt som jag inte lyckas lämpa på min andra lyx: min sambo och min lille tigerunge, som varit här större delen av dagen. Och så maillistan "ungavuxna" (som har/ haft cancer), skönt att kunna ropa till någon som vet exakt vad det handlar om. Narkosläkaren tittade idag på mig och sa: "Du är ung". Paus. Vad ska jag svara på det?

Jag föreslår att ni hänger med ett tag till. Själv har jag inget val. Och det kommer inte bli någon censur här. Man kan tyvärr inte smita från verkligheten.

Jag har ingen aning om hur man mår efter en operation när halva ens tjocktarm snittas bort. Men förr eller senare måste man ju sakta kvickna till och då kan jag behöva era tips på förströelser:

-DVD-filmer kan jag titta på

-sajter jag kan surfa till, bra bloggar jag kan läsa

-musik jag kan lyssna på

-och andra idéer

Alla tips mottages.

Din tid håller på att rinna ut. Du kommer inte att hinna genomföra dina planer. Sorry. Modern sjukvård kommer emellan. Det kanske inte var så smart att angripa tigermamma?

Den senaste veckan har innehållit så mycket. Allt från paniken på IKEA, en otrolig trötthet, obehagskänslor och tårar till känslan av att allt är som vanligt, eller bättre. Att äta mannagrynsgröt med russin tillsammans med familjen och samtidigt lösa "Fem frågor" i UNT kan utgöra en enorm lycka. Att komma hem från en fest och konstatera att man hade kul och inte ens mådde illa, och dessutom precis hann med bussen. Att bli bjuden på hemfiskade kräftor och se Ville överlycklig över att prova en bobbycar. Att få besök av en kompis man inte träffat på väldigt länge, att få hjälp av en annan att installera kontantkortsmodemet på den trådlösa datorn. Att gå på bio och innan dess sitta och sippa vin utan favoritsonen var ganska trevligt det också.

Jag är redo för inläggning, helt enkelt. Men först har vi V:s första dag på dagis imorgon.  

 Dagens lyx: Städa förråd, 2p. Hemfiskade kräftor, 10 p. "Stekt ägg" (persikor med grädde), 6p. Ording i förrådet, 9 p.

Hej, jag heter Vilhelm. Jag föddes den 13 maj 2006. Jag kom snabbt som bara den och sju veckor tidigare än mina föräldrar räknat med. I början fick jag matas varannan timme, men jag blev snabbt större.

Nu bor jag med min mamma och min pappa i Luthagen, men den 23 oktober ska vi flytta till Kungsängen. Då får jag ett eget rum.

Jag tycker om mat, åtminstone om man får en klunk dryck då och då emellan tuggorna. Mjölk är väldigt gott. Numer äter jag det mesta av det mamma och pappa äter. Jag kan äta med händerna och ibland dricker jag själv, men har ännu inte riktigt förstått hur man använder bestick. På morgonen brukar jag äta gröt, men till lunch och middag äter jag antingen vad mina föräldrar äter eller en stor barnmatsburk. Ofta får jag lite välling på kvällen innan jag går och lägger mig.

Mamma och pappa är inte så noga med tider, utan jag får sova när jag har lust. Ofta brukar jag sova som en spansk bäbis, med siesta och sena kvällar. Jag sover bra i mammas och pappas rum, ofta hela natten. Jag älskar att somna när det rör sig, i vagnen eller i bilen. Bäst mår jag om jag får sova några timmar efter lunch.

Jag tycker om att sjunga. Just nu håller jag på att lära mig ”Lille katt” och ”Lilla snigel”. Om det finns ett piano eller andra instrument så tycker jag om att prova det. Jag kan inte gå själv än, men tycker om att klättra uppför och nerför trappor. Jag tycker också om datorer, mobiltelefoner, fjärrkontroller och andra tekniska prylar där det händer saker om man trycker på knapparna.

Om jag är kinkig blir jag snabbt glad om jag får något besök och någon leker med mig. Jag är bra på att packa upp saker, men har inte lärt mig att packa ihop dem igen. Dock trivs jag med att bädda sängen och gömma mig under överkastet. Ibland kan jag bli väldigt arg då mina föräldrar vill gå ifrån lekplatsen eller andra roliga ställen innan jag är klar. På lekplatsen tycker jag att det är roligast att gunga, men ibland så trivs jag med att sitta still i sandlådan och känna lite på sanden, som tjuren Ferdinand. Andra intressen är att klättra uppför rutschkanan. Att bada är roligt, överhuvud taget tycker jag om att leka med vatten.

(Vilhelms brev till dagis. Han börjar på måndag. Spännande!)

Till dig som avstår från alkohol på grund av läkemedel, graviditet eller av andra skäl har jag två tips. Alkoholfritt vin tycker jag smakar som dyr jos och känns smått onödigt att kånka hem från Systemet. Däremot gillar jag en produkt som heter "Sanbitter", finns på Systemet i små, snygga flaskor. Sexpack. Smakar och ser ut som Martini bitter. Bittra ämnen sägs också stimulera aptiten, så J har köpt hem ett litet lager till oss som fördrink.

Den dryck som passar bäst i längden att dricka till god mat om man avstår från alkohol tycker jag är Jokk tranbärsjuice. Den är inte söt och sliskig, utan fräsch och funkar som något slags vinsubstitut utan att låtsas vara det.

Dagens lyx: Att ha en granne som man kan komma och gå hos. Som fixar te och macka till mig och där V har roligt, och får mig att glömma bort att jag nyss mådde illa.

Idag har vi fixat lite med att utrusta Vilhelm inför dagisstarten. Det känns lite som om man ska sätta honom ensam mitt i svenska fjällvärden i ösregn i en vecka.

Det är ganska trixigt att köpa skor till någon som inte går själv. Vilhelm verkar mest konfunderad över varför han ska ha massa klumpiga prylar på fötterna. Han tittar misstänksamt på dom och prövar om de går att ta av. Hittills har han mest varit barfota i sommarvärmen. Vi kände oss osäkra på vilka skodon som funkade bäst så det blev fyra (!) par tillsist. "Skor", lätta kängor i två olika storlekar och ett par gummistövlar.

Hamnade sedan på IKEA för att köpa flyttlådor. Hela familjen åt massor av köttbullar med potatis och sås och efteråt. Sedan började jag få akut ont i magen som svår mensvärk eller föda barn-värkar. Jag ville gråta, började nästan hyperventilera och blev rädd eftersom jag vet vad det beror på. Cancersmärtor. Rusade ut till bilen, IKEAs labyrintsystem kändes enormt irriterande, körde hem och tog värktabletter av olika typ. Nu känns det bra igen, men det var otäckt. Det är mycket psykiskt. Mensvärk och föda barn-smärta är positiv, men det är inte detta.

Men om en vecka, jag LÄNGTAR, så packar jag väskan för att lägga in mig. Och vad som än händer, så är det helt klart att tjocktarmstumörens dagar är räknade. Snyltaren har sju (7) dagar kvar. Jag upprepar, sju. Sju, sju, sju...

Min sambo J fyllde 30 år idag. Vi hade ett litet släktkalas, dagen blev lyckad.

Dagens lyx:

-Räk- och laxsmörgåstårta, som vi INTE gjorde själva utan köpte från smörgåsbutiken tvärs över gatan.

-Jättegoda tårtor med marsansås, brandy, blåbär och björnbär. Vi bakade INTE tårtbottnarna och vi har INTE plockat bären. Min insats begränsade sig till att pyssla ihop marsinpanrosor av den FÄRDIGFÄRGADE marsipanen.

-Dagens höjdpunkt var att dansa till femtiotalsjazz på Uppsala stadsbibliotek under Kulturnatten. Riktigt trevlig stämning. Efteråt blev jag trött, men då var klockan ändå midnatt. Vilhelm slocknade nån timme innan dess.

Förra veckan var nog egentligen en enda stor chock, även om jag och vi lyckades hantera den. Sättet vi gjorde det på var nog att vara ganska konstruktiva. Jag började skriva i den här bloggen, jag mailade, sms:ade, ringde runt, träffade människor, sög i mig stöd. Och Johan började jämföra olika bärbara datorer och införskaffade en sån eftersom jag kände att jag ville ha en sådan OM jag skulle behöva vara mycket på sjukhus. Och så hade vi lite praktiskt att fixa med lägenheterna. Det som var jobbigt i början av veckan var att jag fastade hela måndag och tisdag (på grund av colonoscopin) och en stor del av onsdagen (på grund av röntgen). Det gör inte att man har lättare att hantera ett cancerbesked.

I måndags så kom ett viktigt meddelande. Det är först efteråt jag insett vilken läskig situation vi var i. Men jag sov natten innan och låg och när jag somnade yrade jag om att vi var familjen "Tiger" bland Luthagens alla människofamiljer. Ville vår lilla tigerunge som sjunger "Lilla katt".

Efteråt var vi lättade. Sen följde nån liten backlash av typen "Allt är inte klart än, ta inte ut för mycket i förskott!". Och nu har jag blivit trött. Det krävs lite energi att smälta och bearbeta allt det här. På ICA satte jag mig på en pall vid brödet och en kvinna kom fram och frågade om hon kunde hjälpa till. Det är en del som händer och jag får nog ta det lite lugnt, helt enkelt.