Onkologen i Uppsala har något som de kan vara riktigt stolta över. Jag har inte hört att något motsvarande finns på någon annan klinik i landet. På "min" onk  kan man gå på yoga- och samtalskurs.

Upplägget är supersmart. Cancer är en sjukdom på liv och död, som påverkar alltifrån tånaglarna till koncentrationsförmågan. Att behandlas för att överleva är bra, att ge människor förutsättningar för att kunna bearbeta det som hänt och få hjälp att handskas med stressen som det innebär att få en kanske dödlig sjukdom som de inte bett om är ännu bättre. Yoga handlar om att leva i nuet, koncentrera sig, acceptera läget. Och slappna av. Jag brukar i ärlighetens namn somna under yoga nidra, djupavslappningen, men det är inte så illa det heller. Vi har två timmars yoga, sedan fikar man tillsammans i en timme. Där ser man att man inte är ensam, och det har kännts viktigt för mig, att se att det är fler som har ungefär samma känslor som jag. Olika specialister bjuds in: författare, läkare, en dietist...Just nu har jag yogan lite som en brygga mellan sjukhuset och mitt vanliga liv. Jag är rädd att släppa taget helt för tidigt. Jag vill känna att jag får tid att reflektera över vad det var som egentligen hände, det som nu nästan känns overkligt. 

Idag hade vi yogan i "Baranysalen", en föreläsningssal med parkettgolv och oljemålningar i rad med porträtt av framstående forskare. Att lägga ut yogamattorna där och se yogaläraren under porträtten är lite coolt. Nu jobbar man för att få in yogan på frikortet, vem vet?