Livet kunde vara sämre. Det jag drömt om börjar hända. Jag har inte cancer, jag måste inte hänga på ett sjukhus, jag har lagt min oro i en liten ryggsäck på översta hatthyllan och där ligger den bra. Träden börjar slå ut, det börjar bli vår. Snart sitter jag på den där stranden.

För några timmar sen när jag och Ville satt i soffan och tittade på teve ryckte grabben blixtsnabbt tag i mina glasögon och ena bågen gick av. Ping! Mina gamla glasögon ligger förmodligen i en flyttlåda allra längst in i förrådet. Linser har jag inte haft på år. Tejp då? Nä, mina glasögon är sådana här tunna grejer, tejp funkar inte. Johans linser då - han har ju nästan samma dåliga syn som mig? Nä, kanske inte så bra att låna andras linser.

Jag får kila iväg till optikern imorgon och se om han har nåt på lager. Men det slår mig att för några månader sedan var jag helt övertygad att jag aldrig skulle nånsin känna mig irriterad över nån sån liten grej mer. Men skrämmande nog så börjar jag kanske transfereras in till mitt vanliga jag igen.