Korsning videung - trollhassel, målades på Brännö

Imorgon och på fredag så kör jag sista kuren av tolv. För sista gången kommer jag traska in på dagvårdsavdelningen, ta fika, sätta mig i galonfåtöljen och bli stucken. För sista gången kommer jag behöva ha tjocka vantar och för sista gången kommer det kännas som om det regnar i ansiktet fast det bara blåser. För sista gången kommer jag känna mig influensig och oxaliplatinsofftrött.

På fredag kan jag glatt säga till min sköterska: -Tack, och jag hoppas att vi aldrig ses igen. Sen kan jag packa undan svampmedlet och immodiumtabletterna och vandra ut i sommaren, efter en liten stilla bön till alla gudar i samtliga religioner jag känner till.

Jag kommer aldrig uppleva våren på samma sätt som jag gör i år. Jag fick cancer förra sommaren, och jag har liksom sett det som att jag ska fixa vintern, mörkret och cancern. Med varje knopp som slår ut känns det lättare. Faktum är att jag har stirrat på alla träd på vägen till dagis länge nu.