Bara att packa väskan och själv stiga på tåget kändes ovant. Jag kunde i lugn och ro titta ut genom fönstret, läsa lite, sticka lite på min mossgröna sjal. Vilhelm var i tryggt förvar hemma, medan jag stack iväg på ett litet äventyr som påminde mig om fältbiologlägren på gymnasiet. Nu var allt annorlunda, men samtidigt är jag ändå samma person som jag var då. Istället för tema trollsländor var det tema "balans i livet" för personer mellan 18 och 30 som har eller har haft cancer.

Vi var på Brännö, utanför Göteborg, och bodde i ett eget litet hus. Redan första kvällen satt vi uppe i soffan och pratade. Totalt var vi åtta. Istället för att börja prata om normala, vanliga samtalsämnen så började man med cellgifter och konstiga följdproblem och sjukskrivningar och sånt. Sen blev det en vecka där man fick analysera sig själv som ett träd, gråta, skratta, sitta uppe i soffan och höra historier jag aldrig kommer glömma. Jag är glad att jag åkte, för att jag träffade er allihop. Jag blev både femton år yngre (fältbiologlägerrevival) och femton år äldre (hysteriskt vis) på samma gång. Det är inte så illa, på fyra dagar.