Idag så var det dags för röntgen. Jag deltar i en klinisk studie och kommer därför följas upp var sjätte månad nu och framöver, i vanliga fall sker uppföljning bara efter ett år och efter tre år.

Förra gången jag röntgades var dagen efter jag hade fått veta att jag hade cancer. Då hade jag haft extremt låg Hb länge, var trött, blek, tunn, chockad och dessutom hade jag inte ätit normalt utan bara druckit buljong och laxermedel inför operationen. Det var en stor procedur bara att sticka mig, kärlen liksom kröp in. Jag grät i väntrummet och fick en kram av en okänd röntgensjuksköterska.

Idag har jag 135 i Hb och mår så mycket bättre än då. Att ligga på magnetkamerabritsen väcker minnen, och jag måste säga till mig själv att en undersökning inte gör mig sjuk, eller för den delen frisk. Det är bara en undersökning.

Först hade jag en tid för röngen av lungorna, sedan en tid för röntgen av buken. Nu finns det bilder av mig i en dator någonstans, och jag kommer inte få veta vad de visar förrän den 18 mars. Men ett bra besked då, några cytostatikaomgångar till, sedan blir det vår och en resa till Italien. I början av maj hoppas jag sitta på stranden i Sperlonga med mitt prydliga ärr som börjar blekna och gräva i sanden med Vilhelm och skriva vykort. Jag funderar på att skicka ett till kirurgerna och operationspersonalen.