Idag skulle jag fått cytostatika, men behandlingen skjuts upp en vecka på grund av för lågt antal vita blodkroppar. Det är inte alls ovanligt, men oroar mig ändå lite. På sätt och vis skulle jag gärna gå omkring med en cytostatikapump. Att få behandling är lite som en tröst, att något görs. Jag antar att jag drabbats av Stockholmssyndromet igen. Att jag börjar tycka om min kidnappare eftersom det är min trygghet.

Nadir är det vackraste cancerrelaterade ord jag stött på. Det kommer från arabiskan, och är motsatsen till zenit, alltså där solen står som lägst. I cancervärlden är det termen för när blodkropparna ligger som lägst efter en cytostatikabehandling. Efter en behandling går värdena ner, för att sedan förhoppningsvis gå tillbaka till utgångsvärdet inför nästa behandling.

Nadir. Som en liten oas i öknen där man dricker kryddigt te ur mönstrade små glas.