av Magnus Utvik.

När du tänker som mest på döden spelar barn ingen roll.

Eller är det just då det spelar roll?

Att ligga och långsamt ruttna under en bar sommarhimmel, är det inte då du borde höra en människa, knappt en meter hög komma tultande genom gräset?

Barnlöshet är en annan slags sorg.

En dag ser du kvinnan du älskar stiga in genom dörren med ansiktet vått av tårar och snoret rinnande över munnen. Du ser den förtvivlan som fyller hennes ögon. Du känner skräcken som pumpar i hennes kropp när hon skakande lägger armarna om din hals och blöter ner din skjorta. Du blr alldelles tom och säger: Ta av dig jackan och kom och sätt dig här på sängen. När ni sitter där på överkastet från IKEA gråter ni båda två. Hon frågar: Varför gråter du? Du säger som det är: Jag gråter för att du gråter. Sen stryker du henne över håret. Varsamt och länge medan tårarna bara rinner. Du glömmer aldrig den dagen. Du glömmer aldrig orden hon sa: Jag har cancer.

Boken (finns i pocket) handlar om när författarens sambo fick livmodercancer tjugonio år gammal. Livmodercancer och ett besked om att hon inte kunde bli biologisk mamma. Två svåra besked i ett. Det handlar om hur vardagen rullar på, hur dom missar chansen att grilla halloumiost och hur dom försöker undvika att se barn. Jag vet inte hur bra boken är, men den ger mig iallafall en känsla av att inte vara ensam. Jag känner igen mig i hur vardagen rullar på och hur man "firar" och gör roliga saker för att livet ska gå vidare. Men andra delar känner jag inte alls igen - J är inte Magnus Utvik och jag är inte Anna.

Igår hade Lyx 172 besökare! Jag tror att det är rekord. Det är otroligt att veta att så många tittar in här.

Jag har alltid gillat att skriva, men aldrig riktigt fattat vad jag skulle ha det till. Nu vet jag. För att hantera och öveleva en riktigt jobbig sjukdom som börjar på c som jag skulle drabbas av när jag precis fyllt trettioett.