De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur utlämnad jag var och är till beslut som fattats av för mig okända människor, beslut som jag inte kunnat påverka. Beslut som kanske kommer betyda skillnaden mellan liv och död för mig, jag vet inte.

Men i mitt fall fungerade allt och jag behöver inte vara bitter. Jag gick till husläkaren, som inte negligerade mina problem till att vara en trött småbarnsmamma, efter tio minuter stod jag förvirrad i på gatan med en remiss till akuten. På akuten fick jag blod, minst elva människor gjorde nåt riktigt bra för mig när de gjorde sig besväret att donera det blodet. Efter en vecka till fick jag komma till koloskopin, där cancern upptäcktes. Min väntetid sedan var två veckor.

Två veckor, jag tyckte på sätt och vis att det var två långa veckor. Men fyra kirurger och all kringpersonal som går åt till en flera timmar lång operation, vilka verksamheter kan planera med så kort varsel?

Jag börjar faktiskt gråta lite lyckotårar. Någonstans tog någon beslut om att det ska finnas resurser till de som är mest sjuka. Jag var beredd att slåss, men det visade sig inte behövas. Jag fick hjälp, och vad som än händer i framtiden så mår jag iallfall bra nu och kan traska hem med min son från dagis i höstsolen. Men väntetiden hade kunnat vara längre än två veckor. Att den var två veckor beror på att någon någonstans har tagit bra beslut. Att individer har upparbetat bra rutiner och gör sitt jobb på ett bra sätt.

Faktiskt har alla läkare ringt när de lovat. Alla remisser har kommit fram. Inga prover har tappats bort. Inga planerade behandlingar har ställts in. Jag är imponerad, och jag känner mig trygg.

Det är bara en sak jag kunde önska. Att vårdgaranti betydde att man garanteras att man blir frisk för evigt efter avslutad behandling.

 

Anna

16 november 2007 09:00

Åh va du skriver bra, det är väldigt skönt att höra att vården trots alla skriverier mm kan fungera på ett så snabbt och bra sätt! Hoppas givetvis att din sista önskan slår in för dig också:-) kram A

 

Ida

20 november 2007 19:52

Datum ändrat, kommer redan lördag! Kan jag ringa imorgon onsdag? Klem

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Storebror Vilhelm leker med Duplo i sitt rum. En morotskaka står i ugnen. Lillebror sover under ett fårskinn på uteplatsen.   Två år har gått sedan beskedet att jag hade en tumör stor som en hand i magen. Och nu är jag är mammaledig igen. Lil...

  Jag har inte - fortfarande inte - cancer mer!   Efter jag hade fått beskedet hos den allvarlige kirurgen gick jag upp på röntgenavdelningen för att leta efter ett halsband jag glömde där när jag gjorde lungröntgen för två veckor sedan. (En gång lä...

Idag har jag varit på Spec-MVC, allt är bra med bebisen och miljön runt den. Jag behöver inte gå där mer förrän i juni, jag är en ganska normal gravid kvinna helt enkelt. Tarmarna och livmodern var tydligen två "helt olika saker" enligt doktor Karin....

På semester i Essaouira, Marocko, februari  2009.   Det har gått lång tid sedan jag skrev mina senaste inlägg. Jag har tänkt att jag ska blogga, men jag har plötsligt inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Men jag ska fortsätta. Bloggar man p...

  Under de senaste två och ett halvt åren har jag delvis blivit försörjd av samhället. Först var jag mammaledig i ungefär femton månader. Min mammaledighet var helt underbar - en otroligt lycklig tid i mitt liv. Den började med en okomplicerad gravid...