Igår gjorde jag potatisgratäng med vitlök och lövbiff. Med massor av persilja över. Och kallt vitt vin. Det var så himla gott. När man haft taskig aptit och en tunga som reagerat på vin som om det vore sprit är det bara lycka. Vi kunde inte låta bli att skåla lite, hålla lite tal och sjunga lite sånger passande stora och små. På tisdag får jag flytta in i ett helt nytt kök med bänkyta och en induktionsspis.

Enligt en bok om hur cancerpatienter hanterar sin situation (på fackspråk "coping") som jag snabbt bläddrade i på biblioteket så finns det bl.a dessa tre förhållningssätt:

-"Fighting spirit"

-"Accepterande attityd"

-"Retrospektiv hållning"

Cancerpatienterna som skildras i veckotidningarna som dräller i sjukhusens väntrum framhålls ha "fighting spirit". De säger "-Jag sa till läkaren att jag helt enkelt inte har tid att dö just nu" och reser till Tyskland och hittar groddar.

Jag har inte lust att grodda några groddar. Jag orkar inte försöka sträva efter att ha kontroll över något som är totalt diffust. Jag jobbade med en tjej, lika gammal som mig och mammaledig, hon fick ett mycket sämre besked än mig. Felet var inte att hon saknade "fighting spirit"! Jag vill hellre krama Ville, dricka vin och vara glad över att att jag har en kompis som letat fram urvuxna mjuka, bruna manchesterbyxor till mig ur sin garderob.

Retrospektiv hållning sas i boken vara det sämsta man kunde ägna sig åt. Med det menas att man ser bakåt och försöker hitta anledningar till att man hamnade i cancerträsket. Det måste innebära ångest. Vad gäller coloncancer så har man identifierat en rad riskfaktorer, men de är ju på gruppnivå. Jag har inte levt sämre än de flesta andra. Jag har motionerat och käkat grönsaker iallafall ibland. Jag har inte rökt och jag har inte begått några större synder i övrigt, så jag skippar de teorierna och fortsätter leva.

Jag tror jag tycker det är skönt med en lite orientaliskt halvreligiös accepterande hållning. Och så försöker jag kombinera den med lite "fighting spirit", fast min fighting är att jag tror att jag kan försöka påverka hur jag mår. Inte att jag har kontroll över små märkliga osynliga celldelningar, då känner jag mig så otillräcklig.

 

Lena

21 oktober 2007 20:57

Jag håller med om din halvorientaliska accepterande idé och visst är det hur vi mår som är det viktiga, hur vi kan ta tillvara livets glädeämnen som god mat och gott vin och att umgås med våra kära som tar oss igenom detta. Svårt att skriva vad jag eg menar men jag hoppas du förstår ändå
Kram
L

http://www.cancerkriget.blogspot.com

 

Anna

22 oktober 2007 16:03

hej, jag tycker din hållning är strålande, överhuvudtaget är jag imponerad över din inställing till din situation. Du är stark och svag, ödmjuk och en tigermamma med vassa klor och det kommer att ta dig långt, jag hejar på dig genom cyberrymden iallafall:-) kram Anna

 

Josefin

29 oktober 2007 10:57

Orkar man verkligen ha "fighting spirit" hela tiden? Jag tror också det är skönt att bara acceptera och flyta med ibland, bara må så bra det går och inte tänka så förbaskat mycket. Man är väl lite periodare där gissar jag :-)
Kram!

http://www.ettrosaband.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Storebror Vilhelm leker med Duplo i sitt rum. En morotskaka står i ugnen. Lillebror sover under ett fårskinn på uteplatsen.   Två år har gått sedan beskedet att jag hade en tumör stor som en hand i magen. Och nu är jag är mammaledig igen. Lil...

  Jag har inte - fortfarande inte - cancer mer!   Efter jag hade fått beskedet hos den allvarlige kirurgen gick jag upp på röntgenavdelningen för att leta efter ett halsband jag glömde där när jag gjorde lungröntgen för två veckor sedan. (En gång lä...

Idag har jag varit på Spec-MVC, allt är bra med bebisen och miljön runt den. Jag behöver inte gå där mer förrän i juni, jag är en ganska normal gravid kvinna helt enkelt. Tarmarna och livmodern var tydligen två "helt olika saker" enligt doktor Karin....

På semester i Essaouira, Marocko, februari  2009.   Det har gått lång tid sedan jag skrev mina senaste inlägg. Jag har tänkt att jag ska blogga, men jag har plötsligt inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Men jag ska fortsätta. Bloggar man p...

  Under de senaste två och ett halvt åren har jag delvis blivit försörjd av samhället. Först var jag mammaledig i ungefär femton månader. Min mammaledighet var helt underbar - en otroligt lycklig tid i mitt liv. Den började med en okomplicerad gravid...