På måndag ska jag operera in en port-a-kath (venport). På tisdag ska jag börja cellgiftsbehandlingen.

Min onkolog ringde (för att fråga om jag ville vara med i en studie angående oxiliplatin och fertilitet...) och han frågade:

-Ja, hur känns det inför nästa vecka? 

Jag blev helt ställd. Hur känns det egentligen inför nästa vecka? Hur ska man känna när man ska tillbringa ett halvår med att tillföra cellgifter till sin kropp för att bekämpa en sjukdom som man inte kan se och inte ha kontroll över, hur biverkningarna slår verkar vara ett helt oförutsägbart lotteri...

-Jag vet inte, jag kan inte svara. Men I ÖVRIGT känns det bra.

Jag blir fortfarande glad över saker som att köpa en ny, grymt skön vinterjacka och se min son heja på U21-landslaget i fotboll mot Irland. Min högst intelligenta tjocktarm uppför sig finfint och får som tack parmaskinka, goda ostar och lite vin. Jag funderar på om matsalsbord och lädersoffor och konstaterar att jag kommer orka fixa med lägenheten, vi flyttar om snart en vecka... Det har kännts som lite av en mardröm att flytta till en splitter ny lägenhet men inte orka piffa det minsta. Men jag orkar, jag mår mycket bättre än innan operationen.

 

Alexandra

13 oktober 2007 12:00

Hej!
Önskar dej lycka till inför din cytobehandling. Det fixar du!
Själv fick jag min första cyto i torsdag. Adjuvant behandling efter bröstcancer. Blir klar med cyton i maj nästa år sedan väntar 25 strålbehandlingar på det+ 5 års hormonbehandling. So i am busy, det närmaste året i allafall*L* Men, men, bara man blir frisk så. För det är LYX!
Kika gärna in på min blogg.
Kram Alexandra

http://www.alexandra.blogspot.com

 

Cissi

13 oktober 2007 12:12

Det kommer att gå bra med behandlingarna. Det konstiga är att för att bli av med fanskapet man har i kroppen så kommer man att må skit fast man mår bra när man börjar.
Hälsningar Cissi

 

Anna

14 oktober 2007 20:29

Lycka till imorgon!kram Anna

 

Flamsig

14 oktober 2007 20:58

Lycka till nu med behandlingen!Det kommer att gå JÄTTEBRA!!
Känner igen mig i dig..
Tyckte också om att köpa nya grejer möblera om hemma osv..
Kan vara bra för dig med ett nytt boende spå du får lite annat att koncentrera dig på=)
Stor kram till dig från mig!

 

Gretchen

14 oktober 2007 22:54

Kämpa på!
Visst är det jobbigt med cyto...men man klarar av den!

Kramar från ännu en "cancer survivor"!
Gretchen

 

Josefin

15 oktober 2007 12:47

Tänk vilka härliga människor man kommer i kontakt med pga denna vidriga sjukdom. Inget ont som inte har något gott med sig och det stämmer ju i alla fall in den här gången :)
Dinn blogg har numera en självklar plats bland favoriterna. Skönt att inte bara jag är lite "konstig" och äventyrslysten *skratt*

Kram/Josefin

http://www.ettrosaband.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Storebror Vilhelm leker med Duplo i sitt rum. En morotskaka står i ugnen. Lillebror sover under ett fårskinn på uteplatsen.   Två år har gått sedan beskedet att jag hade en tumör stor som en hand i magen. Och nu är jag är mammaledig igen. Lil...

  Jag har inte - fortfarande inte - cancer mer!   Efter jag hade fått beskedet hos den allvarlige kirurgen gick jag upp på röntgenavdelningen för att leta efter ett halsband jag glömde där när jag gjorde lungröntgen för två veckor sedan. (En gång lä...

Idag har jag varit på Spec-MVC, allt är bra med bebisen och miljön runt den. Jag behöver inte gå där mer förrän i juni, jag är en ganska normal gravid kvinna helt enkelt. Tarmarna och livmodern var tydligen två "helt olika saker" enligt doktor Karin....

På semester i Essaouira, Marocko, februari  2009.   Det har gått lång tid sedan jag skrev mina senaste inlägg. Jag har tänkt att jag ska blogga, men jag har plötsligt inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Men jag ska fortsätta. Bloggar man p...

  Under de senaste två och ett halvt åren har jag delvis blivit försörjd av samhället. Först var jag mammaledig i ungefär femton månader. Min mammaledighet var helt underbar - en otroligt lycklig tid i mitt liv. Den började med en okomplicerad gravid...