Själva operationsbiten kommer att gå bra. Det känner jag. Jag kan knappt röra mig, det känns att någon har varit inne och rotat i min kropp och skurit upp mig. Men det är ingen outhärdlig smärta, det räcker med lite morfin och paracetamol. Hittills har jag inte mått illa heller, iallafall inte sen FÖRE operationen. Mest av nervositet.

Jag har fått en ostmacka att testa att tugga på. Och medan de bäddade sängen puffade de upp mig till att hänga över en gåstol. Yr och utan att riktigt kunna sträcka på mig tittade jag ut över Uppsala.

Det är väl ständigt studenter på ett sjukhus och de flesta som sköter om mig är i min ålder. Det känns lite konstigt, jag tror jag känner igen en tjej från en fest. När de skämtar med varann så känns det märkligt, jag borde snarare vara på den sidan än ligga här efter en tarmcanceroperation.

Snart får jag prata med opereratörerna. Som jag skrev igår är jag lite orolig att de sa säga något obra. Annars är allt lugnt, då kör vi på till nästa besked om två veckor.