Klockan är 22:37 och jag funderade nästan på att fega ur och inte skriva något inlägg idag, ni vet ju inte om att jag har lyckats logga in mig på sjukhusets trådlösa nätverk och fått perfekt internetåtkomst direkt från operationsbordet. Jag måste erkänna att jag inte är helt lugn för tillfället.

Jag oroar mig inte särskilt mycket för själva operationen, såret, smärtan, illamående... Nästa gång jag skriver kanske jag tycker att jag borde ha gjort det. Jag vet inte vad jag har att vänta mig, jag tänker att det borde lösa sig, åtminstone efter ett tag. Jag får väl ha ont. Men jag kommer få en morfinpump som jag själv kan styra. Morfin borde väl funka? Jag har tackat nej till epidural, jag oroas av tanken på det och är rädd för komplikationer, narkosläkaren såg min oro och trodde att morfin skulle fungera väl så bra.

Jag är nu själv i rummet, som har två sängar, och en fantastisk utsikt över ett höstligt Uppsala med slott, domkyrka, Musikens hus och silosarna som vi kommer att bo bakom snart. Jag är på sjunde våningen. Skymningen var rosa. Det står en plastorkidée i fönstret. Jag har teve (tyvärr är fjärrkontrollen borta), telefon och...bäst av allt, J fixade in mig på universitetets internetkonto. Det var en nöjd J som visste att det var vad jag allra mest önskade mig.

Jag har fått prata med sjuksköterskor, läkare, tagit EKG, tagit blodprover,

pratat med sjukgymnast, pratat med narkosläkare, pratat med operatören (det kallas så). Jag har fått två påsar blod på grund av att blodvärdet sjunkit igen, hyfsat god mat, smärtstillande, blodförtunnande spruta i låret. Jag vägde mig och jag hade inte gått ner så mycket alls. Snarare har jag gått upp senaste veckorna, skulle jag tro. Det är tack vare er, som stöttat mig så att jag mått mindre illa och ätit bra. Illamående är så psykiskt, iallafall till en viss gräns går det att övervinna, jag lärde mig det under graviditeten och det verkar även fungera så nu.

Det jag är orolig för är att med blotta ögat ska upptäcka något när de är inne och gräver i mig. Något obra. Jag frågade läkaren. Han sa (såklart): -Jag kan inte lova något. Jag funderade och frågade: -Så det skulle kunna vara så att jag vaknar upp och tumören är kvar?

Men där svarade han: -Nej.

Så det är iallafall säkert. Den kommer att vara borta, inshallah.

Dagens lyx: Det trådlösa nätverket som gör att jag har direkt tillgång till att maila och skriva av mig allt som jag inte lyckas lämpa på min andra lyx: min sambo och min lille tigerunge, som varit här större delen av dagen. Och så maillistan "ungavuxna" (som har/ haft cancer), skönt att kunna ropa till någon som vet exakt vad det handlar om. Narkosläkaren tittade idag på mig och sa: "Du är ung". Paus. Vad ska jag svara på det?

Jag föreslår att ni hänger med ett tag till. Själv har jag inget val. Och det kommer inte bli någon censur här. Man kan tyvärr inte smita från verkligheten.