Förra veckan var nog egentligen en enda stor chock, även om jag och vi lyckades hantera den. Sättet vi gjorde det på var nog att vara ganska konstruktiva. Jag började skriva i den här bloggen, jag mailade, sms:ade, ringde runt, träffade människor, sög i mig stöd. Och Johan började jämföra olika bärbara datorer och införskaffade en sån eftersom jag kände att jag ville ha en sådan OM jag skulle behöva vara mycket på sjukhus. Och så hade vi lite praktiskt att fixa med lägenheterna. Det som var jobbigt i början av veckan var att jag fastade hela måndag och tisdag (på grund av colonoscopin) och en stor del av onsdagen (på grund av röntgen). Det gör inte att man har lättare att hantera ett cancerbesked.

I måndags så kom ett viktigt meddelande. Det är först efteråt jag insett vilken läskig situation vi var i. Men jag sov natten innan och låg och när jag somnade yrade jag om att vi var familjen "Tiger" bland Luthagens alla människofamiljer. Ville vår lilla tigerunge som sjunger "Lilla katt".

Efteråt var vi lättade. Sen följde nån liten backlash av typen "Allt är inte klart än, ta inte ut för mycket i förskott!". Och nu har jag blivit trött. Det krävs lite energi att smälta och bearbeta allt det här. På ICA satte jag mig på en pall vid brödet och en kvinna kom fram och frågade om hon kunde hjälpa till. Det är en del som händer och jag får nog ta det lite lugnt, helt enkelt.