När jag blev gravid och började leta i garderoberna hemma hos mamma och pappa hittade jag plastkossor som vittrade sönder och dammiga, högallergena mjukisnallar. Och så hittade jag ursnygga skallror i trä från BRIO. Precis likadana säljs glädjande nog fortfarande. BRIO satsar, och tittar man in på hemsidan så ser man att de har definierat sin målgrupp. Det förvånade mig att man kan vara så tydlig. Läs här (utdrag från hemsidan):  

"Barn trivs bäst på landet. Det bara är så. Där det är nära till kor, röda stugor och fiskrika sjöar. Där det alltid finns en kompis i granngården och det står en ständig doft av nybakade kanelbullar. På landet finns det alltid en vuxen som har tid. Där kommer mamma och pappa hem senast vid halv sex.

Men vänta ett slag. Stämmer det verkligen? Det är på landet som det är svårast att hitta jobb och få ekonomin att gå ihop. Och det är inte ens säkert att det finns särskilt många barn där, eftersom nativiteten på sina ställen är väldigt låg. Tänk om det bara finns ett enda jämnårigt barn, som ditt barn inte vill leka med.

Tack gode Gud för stan. Här finns allt ett barn behöver: olika kompisar, bio, kiosker med tidningar från hela världen, muséer, barnteater. Och även om citymamma och citypappa kanske jobbar över lite längre så har de obefintliga restider – de slipper den där timmen till och från jobbet.

Och ärligt talat — behöver barnen verkligen den där svampskogen varje dag? Räcker det inte med en stor park? Med lekplats och klätterställningar. Med massor av andra barn som bor i närheten. Kanske finns det till och med en liten damm att plaska i. Och när man gjort det kan man ju gå hem på två minuter. Och titta på kossor på TV eller spela GameBoy.

Egentligen vet jag inte vad jag talar om. För Stockholm är ju ingen riktig storstad. Med sin miljon invånare ganska utspridda, allt sitt vatten, sina parker och sin rena luft är det aldrig långt till landet ändå.

Jag har alltid tyckt att stadsbarn är lite coolare. Streetsmarta. Inte så blåögda. De förstår tidigt att de inte alltid ska göra det som folk säger till dem. De tänker själva, analyserar, läser av. En bra grund för att bli en klok människa.

Och visst ruvar landsorten eller förorten på massor av osynliga faror? Att växa upp där man möter likadana bilar framför likadana småhus med likadana rabatter och samma rädsla för allt som avviker verkar inte särskilt utvecklande. Eller så skapar det en osedvanligt stark fantasi.

I stan finns alla möjliga människor och familjer, utan att det är något konstigt med det. Det finns nära till alla möjliga hobbies, även om det råkar vara fäktning och samlande av indonesiska frimärken. Det är oftast bara att åka ett par tunnelbanestationer för att komma rätt.

En stad är en bra start för ett fritt sinne. Finns det en finare gåva till ditt barn?

Foto: Eget. Skallran är 30-40 år gammal, minst. Pris: Med tanke på träleksakernas livslängd är priset inte så högt. En ny skallra liknande den på bilden kostar ca 70 kr.

 Surfa in på Boffis hemsida, www.boffi.it. Sidan verkligen dryper av italiensk snobbig minimalismlyx. Det är svårt att säga att ett badkar i ett stycke portugisisk kalksten inte är snyggare än ett i plåt eller plast.

 Pris: 220750 kr. Lyx rekommenderar dig att åka till Öland, leta snygg kalksten och lägga en liten bit på badkarskanten, eller på tandborsthyllan.

Från dn.se:

Fråga: Jag älskar att bjuda nära och kära på god mat och diverse festligheter. Det är mig en sann glädje att servera saker som jag tycker om, från vällagad pasta till hummer och champagne - särskilt till mina barn och andra som kanske inte får chansen att prova många olika smaker om inte jag serverar dem. Men jag hör ibland i bekantskapskretsen att jag bjuder för överdådigt, att det är skrytsamt och att det får andra att tro att de inte kan bjuda mig med mindre än att det ska vara på ett visst sätt. Finns det någon anledning att ta åt mig av deras klander?

Svar: Nej. Människor lägger sina pengar på helt olika saker. Somliga satsar på en fin bil, andra på dyra kläder - och en del på god och dyr mat. Du väljer själv, precis som andra väljer efter sin smak!

Som värdperson/inbjudare behöver man inte behöver bry sig om att somliga gäster tror att de måste bjuda minst lika "fint" som de har bjudits. Man ska inte delta i en tävling uppåt, men inte heller nedåt enligt mönstret "X bjuder inte på så god eller dyr mat, då kan jag inte bjuda X på bättre mat än vad X bjuder mig på". Hur skulle det i så fall sluta?

Men du kan ju påpeka i lätt ton nästa gång du bjuder på hummer och champagne att det här är din hobby, det som du vill ösa ut pengar på för din egen glädjes skull. Du ska alltså försöka lätta på bördorna som dina oroliga gäster tar på sig på grund av att du är mer road än de av god, fin mat. Och den lättnaden kan du ge genom att framhålla att det handlar om din egen glädje att få lov att bjuda så lyxigt. Magdalena Ribbing